Sannolikheten för att detta skulle inträffa var försumbar, precis som det var i Harrisburg och Tjernobyl.
Det är inte sannolikt att det blir någon uranbrytning i Arvidsjaur. Det blir nog
i Oviken i Jämtland, nära Storsjön. Där finns långt framskridna planer på en urangruva. Tillåts den gruvan kommer våra fantastiska miljölagar att se till att det inte innebär några skador alls, trots att planerna visar på gigantiska avfallsberg.
Framställer vi uran tillhör det enligt euroatom-avtalet EU. Det kommer troligen att anrikas i Storbritannien eller Frankrike. Båda länderna har kärnvapen. Av det avfall som bildas vid anrikningen kan man göra billiga pansarbrytande vapen av utarmat uran.
De rapporter som finns om sjukdomar och missbildade barn från de områden där sådana vapen använts rapporteras inte i våra medier.
I finska Lappland ska de bygga kärnkraftsverk bara några mil från oss. I Sverige ska vi också bygga nya. Majoriteten i riksdagen tycker att det är okej . Vi behöver mer energi om vi ska kunna fortsätta vårt slöseri och öka vår konsumtion.
Vi blundar och tror. Vi har inte tid att stanna upp och tänka efter.
Det som händer i Japan är fruktansvärt, men det är så långt bort så det angår inte oss. Här kan det inte hända, i alla fall inte nu. Avfallet från uranbrytning bortser vi från och avfallet från energiproduktionen ska vi gömma långt under marken och tror att problemet därmed är löst, som producenterna säger.
Har de inte rätt är det inte vårt problem. Vi lever inte om hundra år. Avfallet får de ta hand om som lever då. Om de lever.
Det är jobbigt att se att kärnkraft är ett
globalt problem som sträcker sig över hundratusentals år.
Har vi verkligen rätt att förstöra planeten för att kunna slösa mer? Borde vi kanske tänka om?