I NSD den 9 augusti kan vi ta del av hur landstingets utvecklingsstrateg Tanya Jendersen de senaste åren jobbat med frågor som handlar om att göra vården mer jämställd. Nu ställs även fokus på att göra den mer jämlik.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, och landstinget i Norrbotten planerar en nationell höstkonferens för att bland annat sätta diskrimineringsgrunderna på agendan. Ett "startskott", enligt Jendersen.
Min fråga blir då osökt; är detta något nyupptäckt fenomen som behöver startskott eller konferens?
Självklart inte. Denna särbehandling av olika människor har funnits sedan lång tid tillbaka i vårt svenska klassamhälle, så varför skulle vården särskilja sig från övriga samhällets syn på människor med lägre socialklasstatus, lägre utbildning eller annan etnicitet?
Titta bara på bostadsmarknaden, vem och vilka särbehandlas där? Lösningen är ganska okomplicerat enkel om nu någon skulle få för sig att vilja förändra så fler fick ta del av kakan. Det handlar till stor del om attitydförändringar, var och en måste börja med sig själv. Nå insikt, omvärdera och försöka ta fram det goda i varje människa. Förmågan att "behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad", här borde respekt och ödmjukhet ta stor plats.
Artikelns rubrik säger "tillgång till vården skiljer sig beroende på vem du är", det borde även ha lagts till "och hur mycket pengar du har".
Ibland tycks det som att man inte behöver vara någon speciellt utmärkande god eller omtänksam person, bara man likt pojken med guldbyxorna har obegränsat med sedlar i fickan. Pengar ger status och välfärd, även företräde i vårdkön (gäller även många av oss sossar).
Här är det väl inte så många som ser något problem i den problematiken? En sämre tillgång till vården, bara den inte drabbar mig. Om allt fler tänker så, bara på sig själva, är det då så konstigt att vården inte är jämlik?