Gymnasiebiblioteket är en fantastisk mötesplats
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Starkt av Luleå att få konferensen hit och att dessutom dra till sig så många besökare som nästan 4 000. Inte ens Stockholm har överträffat det.
Konferensen är årligen återkommande. Den första hölls vid millennieskiftet. Den syftar till att manifestera mänskliga rättigheter, och är för övrigt Nordens största forum för detta. Vartannat år förläggs MR-dagarna till Stockholm, vartannat år till en annan kommun.
Det alldeles nya med Luleås MR-dagar var att tydligt bjuda in hela skolan, från förskola till och med gymnasieskola. MR-dagarna fick kraftfullt positivt gensvar från elever och personal. Närmare 2 000 deltagare kom just från skolan. Ett pilotprojekt, som vi i skolan är glada och stolta för.
Dessutom har gymnasiebyn bidragit med att upplåta vissa lokaler för föreläsningar, konserter, utställningar med mera. Lokalerna ligger i förlängningen av Stor-gatan: aulan i kvarteret Lärkan, stora salar
i kvarteren Hackspetten och Örnen samt
i gymnasiebiblioteket Staren.
Ett arrangemang som uppskattats av de allra flesta, dock inte av åtminstone en person. Den personen heter Gunnar Lassinantti.
Lassinantti hade kommit in sent med sitt önskemål om att vara utställare för Olof Palmes internationella center. Utställarplatserna i Kulturens hus var redan fullbokade.
Mellan 15 och 20 utställare erbjöds allt eftersom plats i gymnasiebiblioteket i Hermelinsparken. Så även Lassinantti.
I samband med att utställningarna ställdes i ordning på torsdagens förmiddag i biblioteket drog Lassinantti igång ett koleriskt gräl med omgivande personer och med den utställningsansvariga i andan av att det här tydligen var den sämsta tänkbara plats att bli anvisad, hit kommer inga besökare, en sådan behandling måste påtalas, det här kommer att lyftas högre upp.
Döm om min oerhörda förvåning när jag läser en kort artikel, där Lassinantti offentligt ondgör sig över den usla utställarplatsen och serverar uppgifter om antal besökare, som minst sagt är tagna ur luften. Lassinantti anger 23 besökare på torsdagen och 6 på fredagen.
Gymnasiebiblioteket har en besöksräknare, som upplyser oss om det rätta antalet besökare. På torsdagen var det drygt 2 000 besökare och på fredagen närmare 1 500.
Troligen gäller Lassinanttis siffror antal besök på den egna utställningen. Det ger då en tankeställare i sig.
Att jag bryr mig om det här beror på att jag är rektor i Luleå gymnasieskola och har haft uppdraget att vara MR-samordnare för skolan.
Mina reflektioner mot den bakgrunden är följande:
Gymnasiebyn i Luleå är en stor tillgång på flera olika sätt. En av dessa tillgångar är naturligtvis de fina lokalerna, som borde användas mycket mer av kommunen i olika sammanhang. Vi vill att gymnasiebyn ska vara öppen och väl känd för medborgarna och våra gäster. Att få möjligheten att medverka i detta är ett verkligt fint erbjudande.
Det var ett stort antal välbesökta programpunkter förlagda till gymnasiebyn. Inga andra klagomål över lokalernas placering har hörts, varken från till exempel Pierre Schori, biskop Bakare, musikgruppen "Jord" eller övriga medverkande. Tvärtom!
Kan det ha något med attityd och bemötande att göra, tro?
Här utropas dagar för mänskliga rättigheter. Vad menar man med det och hur trovärdig är man, om det inte duger att vara bland barn och ungdomar?
Vilken människosyn vittnar detta om?
Är man rädd för att möta ungdomar?
Är det inte möjligt att se utställningsplatsen i gymnasiebiblioteket som en fantastisk mötesplats med unga människor, en plats för viktiga samtal om framtiden?