Ha inte så bråttom att riva kranen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Industrikulturminnena längs cykelbanan vittnar om vattendragens betydelse som transportväg allt sedan 1600-talet, om gamla företagsnamn som Henschel, Krupp, Thyssen, om kolgruvor och stålverk som lades ner så sent som 1994.
Nu är det ett pariserhjul som skär genom koksverkets smala kammarugnar, en gasklocka är nu en 14 meter djup vattenbassäng för dykarklubben, sinterverket med ett virrvarr av gammal processteknik är kuliss för ett friluftsbad, hela kolgruveområdet Zollverein har blivit kulturområde. Och inspektionsbryggor med trappor är tillgängliga för allmänheten.
Dessa megastrukturer av stålfackverk och tuber får berätta sin historia själva och är i dag en häftig kuliss för all möjlig ny fritidsaktivitet. Områdena kan ses som äventyrsbana där man på vissa ställen får träna bort sin höjdskräck. Industriprocessanläggningarna hade väl kunnat skrotas men man gapar stort, strukturerna och den intensiva nyanvändningen berör på alla sätt. Det är bara fantasin som satt gränserna där.
Frågan om hur man förhåller sig till gamla byggnadsstrukturer handlar inte om partipolitik utan om känslovärden, kunskap och insikt. Resonemanget måste föras om man kan nyttja dem till något nytt. Finns det ett bevarandevärde i sig, vad kostar ett mervärdesskapande, hur får vi fram de bästa förslagen, är de genomförbara och accepteras de av medborgarna.
Södra hamnkranen är en stor och äkta symbol för Luleå centrums tidigare sjudande hamnverksamhet. Den är kanske den allra sista kranen av samma konstruktionstyp signerad AB Motala Verkstad 1950. Den byggdes efter äldre konstruktionsritningar med principer från 1930-talet. Den kan därför inte ens krängas till någon hamn i tredje världen och ger inte heller vinst som metallskrot efter att demonteringen är betald.
Enligt planerna ska det framöver monteras vindskydd på kajen som ska likna kvarglömda fraktlådor och som ensam får berätta sjöfartens historia. Men kranen som en gång lyfte bort trälådorna kommer inte att finnas kvar, vilken absurd tanke!
Det blir kanske bara i lustiga barnböcker våra barn frågvist kommer att hitta den typen av museala maskinkonstruktioner.
Cykla genom "Emscher Park" i sommar, och tills dess, ha inte så bråttom att riva kranen! En renovering medför förhållandevis ganska låga kostnader på kort sikt, jämfört med det enorma mervärde som en uppfräschad, och i framtiden för allmänheten tillgänglig hamnkran ger: ny energisparande belysning, en ny säker varsamt anpassad trappkonstruktion upp till maskinhuset och kranförarhuset, säker vistelse under kranen med sommarcafé.
Allt detta blir en attraktion och ett landmärke som heter duga!