Här har mobbningen fått ett tydligt ansikte
Svar till Britt-Marie Loggert Andrén, NSD Debatt den 20 oktober.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
kopp.
I stället för att sakligt granska vederbörandes påståenden tituleras han "populisten S E" och sägs föraktfullt att han "är ute och valsar". Han har "som vanligt fått om bakfoten" och sägs "inte ha fått något grepp om vad beredningarna sysslar med".
Att han muntligt uppges ha tyckt att arbetet där varit bra och ställt sig bakom ett gemensamt yttrande påstås vara hans sätt att "dupera" för att kunna fortsätta att "kasta skit" över ert arbete.
Som slutkläm i skildringen av vederbörandes tillkortakommanden och ondska sägs han spä på politikerföraktet. Inlägget är en provkarta på kränkningar enligt "Förordningen om kränkande särbehandling".
De flesta som offentligt utsatts för sådana personangrepp skulle sannolikt "kliva av". Då har verkligen mobbaren lyckats.
Det är inte första gången i historien som någon känt sig tvingad genom förlöjliganden, utfrysning eller hot att skriva på uttalanden mot bättre vetande.
Britt Marie Loggert Andrén har nu gett mobbningen ett tydligt ansikte. Det är samma metoder som ledde till det största tappet i (s)-partiets histora för några år sedan i Boden och förlorad majoritet.
Senast häromdagen varnade en anonym insändare för den gamla mobbarregimens nickedockor i Boden.
Det fordrar civilkurage att protestera. Norrbottens ungdomar och deras föräldrar har fått en utmärkt demonstration av hur oliktänkande behandlas av landstingets politiker.
Nyligen gick ledande socialdemokrater i landstinget ut med en skriftlig uppmaning om respekt mot landstingspolitikerna. Nu visar ni själva hur er respekt för meningsmotståndare och det fria ordet ser ut.
Är det så här ni vill utgöra föredöme för uppväxande? I så fall borde ni skämmas.
I själva verket har Staffan Eriksson sakligt rätt, när det gäller att kritisera landstingspolitikernas självöverskattning och aningslöshet.
I beslut och tidningsartiklar kallar de beredningarnas förehavanden för "undersökningar" och talar om "rapporter".
Det implicerar ett vetenskapligt förhållningssätt som sjukvårdspolitikerna inte har kompetens för. Då kan heller inte beslutsunderlag som tas fram utifrån dessa förutsättningar bli annat än anekdotiska exempel. Det gäller antingen ni gillar det eller ej.
Om däremot politikerna hade preciserat syftet som det mer realistiska "kontaktövningar" hade sannolikt förståelsen hos allmänheten varit större, även om sju miljoner kronor för ändamålet sticker i ögonen i nedskärningstider. Väljarna kanske föredrar insatser i vården.
Vem som spär på politikerföraktet överlåter jag till väljarna att bedöma. Det är snart dags utse kandidater.