Statsminister Stefan Löfven kallar IT-skandalen för ett haveri. Att det är ett haveri är uppenbart, ett haveri på flera nivåer.
Det kanske mest anmärkningsvärda haveriet är att statsministern verkar tycka att det är helt i sin ordning att han medvetet undanhålles information rörande rikets säkerhet – av sina egna statsråd.
Den stuprörsliknande organisationsmodell som statsministern redogjorde för på presskonferensen den 24 juli är på många sätt högst anmärkningsvärd.
I september 2015 blev säkerhetspolisen informerad av justitiedepartementet om att man inlett en tillsyn med anledning av Transportstyrelsens hantering av IT-frågorna.
I januari 2016 nåddes så ansvarigt statsråd, inrikesminister Anders Ygeman av informationen. Två månader senare, i mars 2016, informerades försvarsministern.
Om detta fick statsministern ingen information förrän i början av januari 2017. Hela tio månader senare, trots tyngden och allvaret i frågan.
Statsministern sa utan någon direkt kritik mot sina statsråd att denna typ av hantering skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser. Som om inte den nu aktuella frågan är tillräckligt allvarlig?
Statsminister Stefan Löfven fick information om IT-skandalen i januari i år. Då hade två av hans ministrar – Anders Ygeman och Peter Hultqvist – känt till Transportstyrelsens hantering i nästan ett år. Det borde ändå vara ytterst alarmerande för honom att två av de tyngsta ministrarna, inrikes- och försvarsministern, inte ens på en fikarast ansåg sig behöva anförtro honom den allvarliga information som de satt på.
Statsministerns presskonferens redogör inte bara för ett informationsmässigt kaos i regeringskansliet.
Den visar också att landets svaga regering uppträder precis som om den vore i majoritet.
Med i princip två år som passerat sedan säkerhetspolisen gjorde regeringen uppmärksam på de allvarliga säkerhetsproblemen, så anser sig inte Löfven och hans ministrar behöva informera oppositionen om vad som skett, förrän i förra veckan när skandalen redan var känd.
Man kan inte låta bli att undra vad som egentligen avhandlas på det säkerhetspolitiska råd som regeringen inrättade i slutet av 2014 och där viktiga ministrar, inklusive inrikesminister Ygeman, under statsministerns ordförandeskap ”möts regelbundet för att överlägga om Sveriges säkerhetsläge”. Detta öppnar onekligen för en hel del följdfrågor.
Jag känner mig långt ifrån nöjd med statsministerns besked och anar att den samlade oppositionen delar den uppfattningen. Fortsättning följer med största sannolikhet.