Den som drabbats av en hjärtinfarkt och överlevt är ofta motiverad att genomföra livsstilsförändringar och ta mediciner. Men risken att drabbas igen kan kännas mer avlägsen ju längre tiden går.
När motivationen tryter är det därför viktigt att hälso- och sjukvården följer upp den drabbade så att han eller hon får det stöd som behövs.
Särskilt viktigt är det att vårdkedjan fungerar när patienten slussas vidare till primärvården. Den som inte når rätt nivåer för blodtryck och blodfetter behöver till exempel få hjälp med att få sin medicindos justerad eller byta till ett annat preparat. Men alltför ofta sker det inte.
I Piteå var det 38 procent av hjärtinfarktspatienterna som drygt ett år efter infarkten inte uppnådde de rekommenderade nivåerna för blodtrycket. Hela 57 procent uppnådde inte målvärdena för blodfetterna. Motsvarande resultat i Kalix var 39 respektive 56 procent. Vid Sunderby sjukhus var det 33 procent som inte uppnådde nivåerna för blodtrycket och 47 procent som inte nådde målvärdena för blodfetterna.
I hela riket var det 34 procent som inte lyckades sänka blodtryck och blodfetter, och därmed löpte en ökad risk att drabbas igen.
Att medicinera räcker ofta inte. Forskning har också visat att det är viktigt att genomföra livsstilsförändringar, som att äta bättre, röra på sig och sluta röka. Också här har vården ett ansvar att underlätta för och uppmuntra den som vill behålla sina nya, goda vanor. Att erbjuda träningsprogram för hjärtinfarktdrabbade är ett exempel.
Rökstopp är också en oerhört viktig åtgärd efter en hjärtinfarkt. Ändå visar färsk statistik att nästan hälften av rökarna, 44 procent, fortfarande rökte ett år efter infarkten. Sjukhusen måste arbeta ännu mer aktivt med att få patienterna att fimpa för gott, bland annat genom att erbjuda rökavvänjningsprogram.
Tack vare intensiv forskning vet vi i dag hur man kan undvika nya infarkter. Nu är det dags att sjukhusen blir bättre på att följa upp och hjälpa den som drabbats av hjärtinfarkt så att hon eller han inte insjuknar igen.
Visst har vården och patienten ett ömsesidigt ansvar att vidta de åtgärder som behövs, men ingen ska behöva drabbas av en ny hjärtinfarkt för att han eller hon inte har fått rätt stöd av hälso- och sjukvården.