För det kan väl inte vara så att dessa beslutsfattare har alltför dålig kunskap om vad som egentligen händer och sker i norra Sverige? Som statsminister och finansminister vet de att bygget av Norrbotniabanan handlar om att vi i hela Sverige ska kunna behålla och utveckla vår välfärd. För att kunna göra det är den svenska exporten det viktigaste och här ligger norra Sverige i spets.
Rekordåret 2010 drog exporten av skogs- och mineralvaror tillsammans in 125 miljarder kronor netto till Sverige. En mycket stor del av dessa varor producerades i Norrbotten och Västerbotten och transporterades på Stambanan genom övre Norrland som nu nått sitt kapacitetstak. Till exempel skickar LKAB:s största kund varje dag stål på Stambanan motsvarande ett Eiffeltorn.
I Barentsområdet har det beslutats om och planeras att investeras för cirka en biljon kronor fram till 2020. En nästan ofattbar summa som dessa modiga företag gör och där bygget av Norrbotniabanan är en viktig förutsättning för att investeringarna ska få full effekt.
Det är hög tid att en satsning på 23 miljarder kronor på Norrbotniabanan sätts i proportion till den betydelse banan kommer att få för den svenska exporten. Ta till exempel LKAB som identifierat malmreserver på 1,5 miljarder ton, vilket mellan tummen och pekfingret är värt 1 800 miljarder kronor.
Glädjande är att regeringen nyligen valde att satsa 200 miljoner kronor på gruv-, mineral- och stålforskning under de kommande fyra åren. Men hur mycket man än förfinar metoderna så måste det finnas en fungerande infrastruktur för att effektivt kunna dra nytta av forskningsresultaten.
De 2,1 miljarder kronor som regeringen ska satsa på vägar och järnvägar kring Kiruna och Pajala är naturligtvis mycket välkomna och förståeliga inte minst med tanke på att LKAB gick med 14,8 miljarder i vinst 2011, varav nio miljarder gick rakt in i statskassan. Men det krävs större insatser för att våra exportvaror på ett smidigt sätt ska kunna transporteras söderut.
En annan faktor som måste vägas in i sammanhanget är svaveldirektivet som EU-parlamentet klubbade igenom den 11 september. Detta begränsar från och med 2015 utsläppen av svaveldioxid i Östersjön, vilket innebär att kostnaderna för sjötransporter kommer att öka väsentligt. Svaveldirektivet kommer snabbt att få långtgående konsekvenser och vikten av att ha fungerande godstrafik på järnvägen genom norra Sverige ökar ytterligare.
Alla, politiker och beslutsfattare är överens när vi frågar om Norrbotniabanans betydelse och säger "Banan är viktig, samhällsekonomiskt lönsam och ska byggas". Problemet är bara att ingen törs säga när. Kanske är det mod som fattas.
Harriet Classon