Hotet mot försvaret - en intern affär
De senaste försvarsbesluten har haft ett gemensamt mål, att minska Försvarsmaktens fasta kostnader genom att lägga ner förband i framförallt grundorganisationen, regementen, flottiljer och marinbaser.
Foto: Pär Bäckström
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
2008, tio år senare, är försvarsbudgeten 37 miljarder, vilket i 1998 års penningvärde skulle vara 32 miljarder kronor. Försvarsmakten har dock totalhavererat. Alla de resurser som skulle frigöras i form av fasta kostnader genom förbandsnerläggningar har snarare ätit av de övriga.
I mitten på 1990-talet gick cirka 50 procent av förbandsbudgetarna till ren verksamhet, såsom övningar, ammunition, etcetra. Resterande gick till fasta kostnader såsom löner, lokaler och så vidare.
2008 har de fasta kostnaderna på förbanden skjutit i höjden. På mitt förband uppgår de till 84 procent. Endast 16 procent går till den egentliga verksamheten som alla skattebetalare förutsätter att Försvarsmakten sysslar med.
Varför ifrågasätts inte dessa orimligheter? Hur kan armén vara tvungen att gå från 400 000 man till 8 000 man på ett decennium?
Man kan utan tvekan konstatera att Försvarsmakten ej har möjlighet att rå på de fasta kostnaderna, eftersom dessa till stor del ligger utanför de delar av försvarsbudgeten man får råda över.
Sedan 2001 har cirka tre fjärdedelar av förbanden lagts ner. Rimligtvis borde detta ha gett resultat i form av besparingar genom minskade lokalkostnader. Verkligheten är att från 2001 har lokalkostnaderna minskat från 2,3 miljarder till 2,1 miljarder kronor. En minskning på cirka nio procent.
Sanningen är att statliga Fortifikationsverket tar lika mycket i hyra för ett regemente som danska försvarets samlade lokalkostnader. Det danska försvaret kommer dessutom vara större än det svenska efter de föreslagna nerläggningarna.
Även inom Försvarsmakten interndebiteras det hejdlöst. För min enhets internetdator som är ungefär sju år gammal och knappt användbar betalar vi årligen 18 000 kronor till Försvarsmaktens Logistik. Till vilken nytta?
Försvarsmaktsledningen måste ställa krav på att få dessa fasta kostnader åtgärdade av dem som har befogenheten, det vill säga regeringen och riksdagen.
Vad är det som krävs för att Sverige ska få ett fungerande försvar för de 37 miljarder kronor som årligen anslås? Det är i alla fall hög tid att ta ett rejält omtag i försvarspolitiken.