Hammarbergh har också drömmar och visioner som vi andra, och när jag läser hans krönika är mina tankar så lika, men ändå skiljer det en hel värld mellan oss. Hur är det möjligt? Hans ord kan tyckas låta som poesi, men är det ändå inte. Hur kommer det sig?
Så blir det när ord och handling inte går samma väg. Han talar som det vore år 2006, när de påbörjade sin "reklamkampanj", men den bistra verkligheten har hunnit ikapp och den gör sig ständigt påmind. Det går knappt en dag utan att det skrivs om något människoöde som drabbats hårt av er politik.
Det var ni som myntade ordet utanförskap, varför? För att urskilja och blottlägga de utsatta grupperna i samhället, för att peka på skillnaden mellan de närande och de tärande.
Nu efter fem års regerande öppnar Hammarbergh ögonen och försöker "fixa" till det, men han är inte trovärdig. Har utanförskapet minskat under er tid vid makten? Nej! Har arbetslinjen varit lyckad? Nej! Inga fler jobb har skapats, istället ska sjuka ut i arbete, arbeten som inte finns. Sådan är er arbetslinje.
Har er politik gått ut på att utjämna klyftor i samhället och ge samma förutsättningar åt alla? Nej! Alltså har oundvikligen barn som Hammarbergh pratar så varmt om kommit i kläm, när föräldrar fråntagits rätten till ett värdigt liv.
Det låter som en kliche, men de rika har blivit rikare och de fattiga har blivit fattigare. Det är så ni vill ha det, det är den krassa sanningen.
Att det råder balans inte bara ekonomiskt men även socialt i ett samhälle är mycket viktigt, och gynnar alla.
Jag har sagt det förut men det kan inte sägas nog; i ett bra land är det viktigt att de fattiga känner trygghet, för de rika är det oftast så ändå.