Hur ska hatbrotten stoppas?
Nu spelas Riksteaterns pjäs No tears for queers i Norrbotten: en pjäs om tre olika mord på homosexuella män. RFSL Ungdom följer med på denna turné med en omfattande utbildningssatsning kring hatbrott och heteronormen. Intresset för att diskutera problemet är stort, men problemet är mycket större än vad en utbildningsturné kan rå på.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I själva verket genomsyrar hat och fördomar det svenska samhället. Hatbrott är inget som förpassats till historien. De vanligaste brottstyperna är trakasserier, hot om våld, misshandel och pangade rutor och nära hälften av Sveriges HBT-personer känner sig utsatta för något i den vägen, enligt BRÅ:s rapport 2009:10.
På alla orter i Sverige pågår detta. 2005 var det RFSL Nords lokaler i Piteå som blev utsatt för brandbomber som fram till idag följts av ett till synes ändlöst pangande av bilar, fönster och klistermärkes-vandalisering.
Hatet riktas mot hela den grupp som offret anses tillhöra. Bögskämt, som ju är populära på de flesta arbetsplatser, blir inte okej bara för att kollegan Lisa som ju är lesbisk inte har några problem med dem. Budskapet träffar också andra kollegor som kanske inte kommit ut än, och de med nära vänner eller barn som är hbt-personer.
Budskapet? "Det finns inget budskap, det var ju bara ett skämt" är ett argument som ofta används för att försvara nedvärderande skämt. Varför handlar då dessa skämt så ofta om samma grupper? Varför skämtas det inte om heteron på samma sätt? Eller om vita?
Varför kallar man någon "jävla fitta" i stället för "jävla kotte" om det nu bara är ett ord som inte betyder något särskilt.
Skämten, hoten och slagen finns där för att markera en gräns. En gräns för vad som är "okej" och vad som inte är det. Går man över gränsen "behöver man lära sig en läxa".
Det är givet att den som tvingas vänja sig vid sådana orättvisor blir mindre benägen att anmäla eller säga ifrån mot trakasserier, handlingar som är uppenbara polisärenden. Hatbrott är demokratibrott; utsatta grupper tvingas göra inskränkningar i sin livssituation och rättssamhället urholkas.
Det är dags att ta problemen på allvar. Polisens personal måste ha kompetens både att ta emot en person som vet att den har blivit utsatt för ett hatbrott, men också att känna igen hatbrott som den utsatta kanske inte har kategoriserat som ett sådant.
Skolor måste säkerställa att det sker en diskussion kring normer om hur man ska vara för att vara en "riktig" man, sådana normer som ligger till grund för att hatbrott sker över huvud taget?
Vad tänker skola, polis och politiker göra för att vända utvecklingen?