Hyckleriet är monumentalt i AMF-skandalen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hyckleriet är monumentalt.
Å ena sidan gör LO årliga undersökningar där man med rätta kritiserar de växande inkomstklyftorna, framförallt snikna direktörer. Å andra sidan sitter representanter för LO i olika styrelser och godtar löner och pensionsavtal på mångmiljonbelopp. Ersättningar som för den vanlige LO-medlemmen, de påstår sig företräda, är fantasisummor.
Utanför styrelserummen spelar man upprörda över giriga direktörer. Men när man kommer in, i vaket eller sovande tillstånd, är kritiken som bortblåst. Då är det marknadens lag som gäller. Utan prut går man med på löne- och pensionsnivåer som man i den officiella retoriken anser absurda. Tala om kluvenhet.
När det gäller AMF pension ägs det till lika delar av LO och Svenskt näringsliv. Det förutsätter enhälliga beslut. Varför ska då LO i samförståndets anda sluta upp bakom Svenskt näringsliv som ett viljelöst fån?
LO:s representanter borde rimligtvis stå upp för sina principer, om de nu har några, och kräva att Svenskt näringsliv anpassar sig till dem.
Detta är avgörande. AMF-skandalen handlar inte i grunden om fantasilöner, även om lönesvindleriet är nog så frånstötande, utan om att AMF pension spekulerat bort LO-medlemmarnas avtalspensioner på världens börser.
1996 beslutade LO och dåvarande Saf i full enhällighet att marknadsanpassa AMF pension, vilket gav spekulation med pensionspengar i stället för värdesäkrade investeringar och premiepensioner. Det är LO:s fullständiga kapitulation för marknaden och dess påstådda välsignelser som i dag ger LO-medlemmarna sänkta pensioner.
För min del har jag inget till övers för en lögnhals som Wanja Lundby-Wedin. Det avgörande är inte vem som är högsta hönset för LO, utan den politik man driver. En politik som förvandlat LO till ett viljelöst bihang till kapitalismen på arbetsmarkanden såväl som i AMF pension.
För att travestera en gammal slogan: Gärna en ny LO-ordförande, men först en rejäl klasskamp!