Inte bara hygget bränns
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Enligt forskarna gäller det att ha ett tillräckligt stamantal kvar och lämna ordentliga grupper av stående träd och dungar, liksom att lämna äldre och grova träd. Enbart hyggesbränning som är av låg intensitet med liten markpåverkan och kala brandfält gör föga nytta. Bränningen måste dessutom göras när det är torrt för att få tillräcklig markpåverkan.
Kort sagt, en bränning ska planeras noggrant och grundligt och intensiteten styras för att önskade syften skall kunna uppnås.
Som det är nu utförs bränning oftast i juni, alltså mitt under fåglarnas häckningstid. Det innebär att alla både träd- och i synnerhet markhäckande fåglars bon går upp i rök. Tjäder-, rip- och orrungar bränns ihjäl, liksom ungar av rödvingetrast, sångtrast, rödstjärt, flugsnappare, bofink, bergfink, lövsångare, piplärkor och många, många fler.
Även föräldrarna kan skadas svårt eller brännas ihjäl om de försöker rädda sina ungar undan branden.
Om en kycklingfarmare skulle sätta eld på sin hönsgård med kycklingarna inne och säga att han gör det för att det är den mest lämpade tidpunkten att bränna skulle han tveklöst åtalas för djurplågeri. Men skogsbolagen som bränner slipper påföljd.
Det är bara att sätta igång ute i markerna mitt under häckningstiden i början av juni som om vore det absolut omöjligt att naturvårdsbränna på någon annan tidpunkt trots att man är medveten om konsekvenserna.
Anders Larsson, Sveaskogs naturvårdsledare i Västerbotten, säger till lantbrukets affärstidning ATL att bränningen redan kommit igång i Norrbotten.
Visst, det är bara att elda på. Men är det verkligen så Sveaskog vill vara ett föredöme?