Inte bara Kalix
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man har försökt balansera utgifterna med den tilldelade penningpåsen. Det har varit ekonomin som har satt gränser för de optimala pedagogiska lösningarna.
Jag tror att skolans pedagogiska personal och ledning, politikerna medräknade, inte har några större meningsskiljande åsikter om hur undervisningen på bästa sätt gagnar våra barn och ungdomar.
Svårigheterna hopar sig när pengarna inte räcker. Var sparar man först? Hur mycket kan man spara på kvalitetens bekostnad?
Nu är detta inte någon specifik situation just för Kalix, men antalet skattebetalare och barn har ju minskat en del och det belastar också skolans ekonomi.
Alla kommuner har varit tvungna att hitta besparingar inom skolan och andra kommunala verksamheter. Varför?
På 1960- och 1970- talet byggde man upp kommunala verksamheter. Det fanns opinion som gav stöd för politiken. Vad har hänt sedan dess?
BNP har ökat i stort sett varje år. Skatterna har sänkts rejält och mest redan under Socialdemokraternas tid vid makten.
Största skattesänkningarna har höginkomsttagarna fått. Privatekonomin har vuxit mycket och folk har skaffat kapitalvaror och ökat konsumtionen långt över vad vår moder jord tål.
Vart har det solidariska tänkandet tagit vägen under årens lopp?
På 1960-talet brydde man sig om de lidande på andra sidan jorden mer än i dag. Om vi hade kvar den känslan av gemensamt ansvar för andra, skulle vi i dag vara beredda att betala i samma utsträckning av vårt överflöd som för 40 år sedan.
Då skulle vi ha pengar till skolan och omsorgen och det skulle även räcka till att utveckla livet för världens svältande bröder och systrar.
Om de som har löner mångdubbelt över medelsvensson kunde se verkningarna av sin girighet och avstod löneförhöjningar och bonus, som ingen är i behov av, skulle andra också ha lättare att tänka på det gemensamma.
Sociala orättvisor påverkar fysisk och mental hälsa och orsakar oro i samhället på olika sätt.
Jag skulle föredra det solidariska skattesystemet vi hade på 1970- talet. Det skulle innebära mera pengar till offentliga sektorn, skola och omsorg och bättre levnadsstandard för låginkomsttagare. När det gäller skolan bör budgeten läggas efter de verkliga behoven, inte efter den penningpåse som fullmäktige i kommunen erbjuder.
Den svenska skolan har i den internationella jämförelsen hamnat allt längre ner på listan. Stanna till och tänk!