Järnvägs- satsningen spårar ur
I svaren på Järnvägsfrämjandets enkät till partierna före valet svarade alliansen att i fördelningen av infrastrukturinvesteringar under den nationella planen för transportsystemet 2010-2021 skulle 56 procent gå till järnväg och 42 procent till väg. Med regeringens budgetförslag blir fördelningen den motsatta och det kan inte betyda annat än att man vilselett väljarna.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För budgetperioden 2011-2014 går bara 37 procent till investeringar i järnvägar medräknat medfinansiering och EU-bidrag, medan 63 procent investeras nationellt och regionalt på väg.
Väganslagen ligger ungefär på samma nivå, i snitt 13,3 miljarder kr per år, medan järnvägsanslagen krymper varje år från 11,9 miljarder nästa år till bara 5 miljarder i 2014. Sammantaget får vägsektorn 53,2 miljarder mot 31,8 miljarder till järnvägen. Hade procentsatsen varit densamma som i enkätsvaren skulle det över fyraårsperioden ha motsvarat 16,7 miljarder mer till järnväg.
Innevarande år går 14,5 miljarder motsvarande 53 procent till järnväg. År 2014 har det sjunkit till endast 27 procent. Infrastrukturinvesteringarna på väg och järnväg sjunker kraftigt över åren och 2014 är anslagen 8,5 miljarder lägre än i år.
Är det rimligt? Och det är järnvägen som får bära minskningen. Hade järnvägsinvesteringarna varit desamma under hela fyraårsperioden hade det gett 26, 2 miljarder mer till järnvägen.
Det hade räckt till Norrbotniabanan. Vi kan konstatera att medan Förbifart Stockholm finns med i budgeten, är Norrbotniabanan inte ens med i långtidsplanen. Bägge är ungefär lika dyra, men det är ingen tvekan om vad som hade varit mest värdefullt både för svensk industri och som strategisk tillgång för medborgarna.
Medan Norrbotniabanan kommer att generera spridningseffekter av betydelse för hela Nordkalotten kommer Förbifart Stockholm att leda till ökade förtätningskostnader som följd av ökad bilträngsel, växthusgasutsläpp och utspridning av bebyggelsen som blir närmast omöjlig att försörja med bra kollektivtrafik.
Är detta rimligt?
Samhället kan inte bygga sin utveckling på gamla strategiska recept när förutsättningarna ändras. Infrastruktur som ska räcka i 60 år går inte att planera efter vad som gäller i dag. Det vore kapitalförstörelse.
I framtiden måste vi spara fordonsbränsle till där det verkligen behövs. Bilen kan bara bli ett komplement till tåget, i stället för tvärtom som nu. För att klara transporterna måste Sverige byggas om för järnväg och eldrift.
I grunden är det en fråga om att skapa större utrymme för framtagande av riktade strategier som ger bättre övergångar till nästa generations samhällsbyggare.