Jobbskatteavdraget är ett ettårigt lönebidrag
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
NSD Debatt den 12 juni.
På debattsidan den 12 juni såg jag ett inlägg av Krister Hammarbergh om jobbskatteavdraget. Det var riktat till Yngve Mettävainio, som nog kan svara för sig. Men eftersom företeelsen är aktuell i annat sammanhang också för mig, kan jag inte underlåta att ge min mening om den.
Det finns anledning att varna dem som redan räknar avdraget som en fast lönepålaga. Att göra en extra utlandsresa för det kan väl gå, men att köpa hus och lägga in det i budgeten är lika osäkert som räntehöjningar.
Hammarbergh underlåter inte att lista upp hur stora löneförhöjningar borgarna bjuder på, men talar inte om att de finansierats delvis av pensionärer till hälften och därutöver av besparingar i arbetslöshetsersättningar och nedskärningar i vården.
Det är väl möjligt att finansminister Borg har kvar något av det stora överskott han ärvde av den tidigare regeringen, men kravet på finansiering av bidraget kommer alltid i budgeteringsläget. Att fortsätta låna till det är mindre klokt.
I sin konstruktion är jobbskatteavdraget likvärdigt med vilket lönebidrag som helst. Samtidigt som facket varje gång förhandlar fram en löneökning för alla som arbetar på säg 3 procent för året lägger alliansen på 6-7 procent och båda procentsiffrorna beräknas på beskattningsbar lön.
Att kalla det för annat än lönebidrag är oärligt. Vilken inverkan det stora bidraget har på den enskilde arbetarens pensionssparande framgår heller inte, då bidraget kommer från en i den frågan oengagerad givare som har enbart politiska motiv.
En medveten läsare av den borgerliga debatten i tidningarna ser lätt hur författaren samlar sina argument i blå och röda högar och använder sedan enbart de blå "sanningarna" och i slutet av artikeln avslutar med de politiska apellerna.
Hammarberghs apell framgår på de sista raderna i artikeln och varnar för en "skattechock" om de rödgröna kommer till makten.
Då glömmer han att reallönen stigit mer före 2006 än vad borgarnas lönebidrag gett under de senaste fyra åren samtidigt som statens ekonomi på ett starkt sätt stabiliserats och vuxit under samarbetet mellan de rödgröna.
Den enda förändring som kan väntas är att fördelningen till de redan rika försvinner och välfärden i liv och arbete tryggas för alla i samhället utan växande klyftor. Det är dock möjligt att Hammarbergh mister sitt lönebidrag då riksdagens löneökningar ska fastställas.