Johan Johansson vill i sin krönika i NSD belöna framgång genom att mäta prestationer, sätta en prislapp på individen. För det är lönen som är mödan värd, tycker han. Men vad är framgång, och hur mäter man en människas prestationer?
Är det enbart i kronor och ören? Trots det är Moderaterna de första att hålla nere lönerna för "vanligt arbetande folk, de som aldrig ser medaljens framsida men som ändå är oumbärliga. Alla eldsjälar som verkar i det tysta, för sina medmänniskor. Var nånstans hamnar de på framgångsstegen? Skulle de kunna tänkas vara värda en lön?
Johansson skriver vidare att vissa politiska åskådningar, underförstått Socialdemokrater, har en tro att personlig frihet kan bytas ut mot kollektiv makt.
En missuppfattning!
Jag behöver inte byta ut, eller byta bort, jag kan ha båda delarna Det är det som är det unika med socialistisk politik, kollektiv makt kan utövas med goda föresatser och för människors bästa samtidigt som jag får ha kvar min personliga frihet. Interaktion kallas det visst!
Sedan urminnes tider har vi haft uppfinningsrika människor, pengar har inte varit deras främsta drivkraft.
Vidare så vill Johansson bannlysa avundsjukan, är det för att de lyckade och framgångsrika ska få lämnas ifred och vem är avundsjuk? Jag är det inte!
Vi "vanliga" som inte kan jämföras med idrottsmän, vi som bara strävar att få vår del av kakan hur ödmjuka ska vi vara och hur ödmjuk vill ni vara?
Att stärka vårt klimat genom att belöna framgång ger inte nödvändigtvis den effekt som Johansson tror, bara genom att låta alla vara med. Ge oss förutsättningar att växa, så kan vårt land bli framgångsrikt.
Vi är alla lika viktiga, var vi än befinner oss på karriärstegen. Brister en länk i kedjan så får det återverkningar.
Nej, det är inte lönen som är mödan värd. Det är hur vi på vår vandring förhåller oss till varandra, vår förmåga till empati och medmänsklighet, vad vi gör av vårt liv.
Det är vägen som är mödan värd.