Junilistan hyser inga rasister men försvarar svenska intressen
µSvar till Jan Andersson, NSD Debatt den 12 juli.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jan Andersson är nämligen en av dem som allra tydligast lovade att EU inte skulle innebära några problem för svenska folket. Inte för jakten, inte för alkoholpolitiken, inte för neutralitetspolitiken, och framförallt: inte för kollektivavtalen och arbetsrätten.
In i det sista lovade och försäkrade Jan Andersson att EU i själva verket var ett skydd för de svenska löntagarna och fackföreningsrörelsen.
Nu har korthuset rasat, på område efter område visar det sig att löftena var falska. Speciellt felaktiga var de om kollektivavtal, där fyra domar i EU-domstolen nyligen, bland annat Lavalfallet, klart visat att EU sätter kapitalets fria rörlighet över löntagarnas rättigheter. Det var vi EU-kritiker som hade den mest realistiska bilden av vad ett medlemskap innebar, inte entusiasterna som Jan Andersson.
Det är inte skamligt att ha fel, det kan alla ha. Men Jan Andersson reagerar alltid på samma sätt då EU kritiseras, nämligen med smutskastning av sina motståndare.
I nästan alla hans inlägg utmålas EU-kritikerna som antingen rasister, kommunister, eller som då han kritiserar Helene Goudin och junilistan (NSD 12/7) som lata parlamentariker som gärna samarbetar med allsköns politiska avskum.
Sanningen är en annan. Jag har noggrant gått igenom vad både Helene Goudin och Nils Lundgren, junilistans parlamentariker, uträttat i parlamentet. Jag kan försäkra att de ligger i topp i den svenska gruppen vad gäller aktivitet i tal och skrift. Och de försvarar svenska intressen mot försöken att ständigt flytta mer och mer makt till Bryssel, till skillnad från Jan Andersson som i nästan alla frågor bejakar maktöverföringen bort från Sverige.
Och självfallet finns inte ett enda korn av sanning i antydningarna att junilistans representanter i EU-parlamentet har rasistisk anstrykning. Det är Jan Anderssons debattmetoder som är smutsiga, inte junilistan.