Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Svar till Stefan Tornberg, NSD Debatt den 4 april.<br /><br /> <br /><br />Kapitalismen grundades som ett ekonomiskt system för administrera den europeiska kolonialismen och imperialismen; och fick förödande konsekvenser på hela världsdelar där återvärkningarna märks än i dag. <br /><br />Om marknadsekonomin styrs av kapitalismens principer hamnar den i ett motsatsförhållande till demokratins mest fundamentala princip - en person, en röst och fördelningen blir därefter. Inget fel<br />i att tjäna pengar på goda idéer; jag begriper bara inte varför vi accepterar att makten över industrin ligger hos 168 000 aktieägare inom Investor och Industrivärden AB. <br /><br /><br /><br />Med tanke på att de överlägset största kapitaltillgångarna förvaltas av AP-fonderna så vore det rimligt att fonderna också blev den största ägaren av svensk industri eftersom de förfogar över de största tillgängliga investeringskapitalen. <br /><br />Fonderna kom ju till för att finansiera de offentliga investeringarna, så varför inte använda dem till att finansiera våra viktigaste ekonomiska enheter, det är ju dem som ligger till grund för välfärden. <br /><br /><br /><br />Den 16 oktober 1976 informerade projektledaren för Stålverk 80, Jan Friberg, att förutsättningarna för stålverket hade förändrats och att projektet skulle läggas ner. De nya förutsättningarna var de tre borgerliga partierna som nyss bildat regering inte ville skjuta till det kapital som behövdes. <br /><br /><No_style><br /><br /></No_style>I valrörelsen 1976 förklarade Olof Palme att beslutet att bygga stålverket stod fast och tillade att investeringsbeloppet inte var så stort med tanke på anläggningens storlek och att investeringskostnaderna skulle ställas<br />i relation till vad samhället tidigare hade investerat i infrastruktur, kraftverk, bostäder med mera.<br /><br /><br /><br />Den socialdemokratiske industriministern, Rune Johansson, pekade på det nära sambandet mellan stålindustrins utveckling och hela den industriella utvecklingen, speciellt verkstadsindustrin. <br /><br />Johansson menade att en fortsatt export av merparten av den lappländska malmen inte var samhällsekonomiskt försvarbart eftersom det är<br />i vidareförädlingen inkomsterna finns och sysselsättningen skapas.<br /><br />Den tilltänkte industriministern i den borgerliga regeringen, Staffan Burenstam-Linder, krävde i stället ett stopp för att fortsätta ?vräka pengar i sjön? och kallade planeringen för ?slafsig?.<br /><br /><br /><br />Tidskriften Affärsvärlden, som inte kan beskyllas för någonsin ha förespråkat statlig industripolitik, skrev<br />i nummer 10 1976 att: ?NJA<br />i dag är Sveriges modernaste stålföretag, som visserligen går med brakförlust i den här lågkonjunkturen men som i fortsättningen kommer att gå lika bra eller dåligt som konkurrentföretagen.? <br /><br /><No_style><br /><br /></No_style>Under några år i slutet av sjuttiotalet gick hela den svenska stålindustrin tillsammans med varvsindustrin dåligt; de verksamheter som under 30 år tillhört de mest inkomstbringande och sysselsättningsskapande. <br /><br />Inte lägger man ner stora delar av landets levebröd på grund av några dåliga år till följd av en internationell lågkonjunktur som hade sitt ursprung i prischocken på olja och överproduktionen medelst föråldrade industrianläggningar. <br /><br />Det finns nämligen bara ett sätt att övervinna en strukturell kris och det är att nyinvestera och satsa på det man är bra på. I Sveriges fall 1976 var det stål- och verkstadsindustri.<br /><br /><br /><br />Men det var just det argumentet - att NJA gick med förlust som kritikerna till Stålverk 80 använde sig av. <br /><br />Och i efterhand framstod det som att Stålverk 80, som ju aldrig byggdes, var en förlustaffär. <br />
