Det är titeln på en bok som skrevs 1994 av professorn i sociologi Joachim Israel. Han reagerade starkt emot att trots att det fanns pengar i samhället ledde den borgerliga regeringens politik till den värsta ekonomiska krisen sedan 1929. Helt i onödan, eftersom Sverige var väl rustat att stå emot den internationella krisen som hade blossat upp i början på 90-talet.
Samma sak kan hända inom de närmaste åren om alliansen och SD får sänka skatterna och urholka det välfärdssystem som det tagit århundraden att bygga upp.
Sverige fick länge föra en självständig ekonomisk politik som underlättade framväxten av en välfärdsstat. Det väckte beundran i hela världen att vi kunde leva upp till full sysselsättning och att medborgarna på så sätt fick inkomsttrygghet.
Men redan i början på 1980-talet började systemskiftet och urholkningen av välfärdsstaten. Devalveringen 1982, avskaffandet av kreditregleringarna, avskaffandet av valutaregleringen, skattereformen och kronans anknytning till ecun (valutaenhet inom EU som infördes 1979) var de fem faktorer som startade systemskiftet. Det var på den här tiden inte en borgerlig regering utan en socialdemokratisk som genomförde förändringarna. Som ursäkt för den förda politiken anfördes att ”vi har levt över våra tillgångar”, vilket inte var sant.
I början på 1990-talet gav Anders Borg, fd finansminister i alliansregeringen, ut en bok med titeln
”Generell välfärdspolitik – Bara magiska ord”. I boken gick han till attack mot den generella välfärdsmodellen. Året efter gav Fredrik Reinfeldt, då endast 28 år gammal, ut boken ”Det sovande folket”. Där föreslog han ett totalt avskaffande av den svenska modellen genom nedmontering av den offentliga sektorn, avskaffande av arbetsrätt, privatiseringar och enorma skattesänkningar. Motivet till att genomföra dessa förändringar i samhället var att folket hade blivit förslöade och passiviserade av välfärdsstaten.
Tio år senare börjar Reinfeldt den resa som skall sluta med valseger 2006. Före valet väljer han att spela med och låtsas vara en ”ny moderat” som inte tänkte göra några ingrepp i vare sig arbetsrätt eller något annat som skulle kunna försämra den svenska välfärdsmodellen. Men så snart valdagen är över så börjar en annan resa som slutar i ökande klyftor i samhället, skolor som inte håller måttet och en alltmer privatiserad välfärd där de svagaste grupperna blir förlorare sist men inte minst en raserad facklig rörelse.
Idag frågar sig svenska folket varför skattepengarna inte räcker till en rimlig välfärd för alla. Efter åtta år med Reinfeldt fick den socialdemokratiska regeringen ta över spillrorna efter en krackelerad välfärdsstat. Ökad arbetslöshet, stigande fattigdom och växande klyftor var den verklighet som man fick ta itu med.
Den känsla av otrygghet som har spridit sig i samhället är i själva verket efterdyningar av de åtta åren med Reinfeldt. Det som tidigare var medborgerliga rättigheter har förvandlats till varor på en marknad. Att vrida klockan tillbaka visar sig vara svårt.
Skulden för allt ont hamnar då på den nuvarande regeringen som fått ärva allt som blev eftersatt under åtta år.
Sambandet mellan låga skatter och ett otryggt samhälle är solklart. Förenta Nationerna, IMF och Världsbanken är numera överens om den roll som sociala trygghetssystem spelar för en positiv samhällsutveckling. Det gäller alla länder – även vårt land. Vill vi ha den utvecklingen eller vill vi starta en baklängesrevolution där vi raserar det vi byggt upp?
Istället för att svartmåla den välfärdsstat som vi mödosamt byggt upp, som SD gör, borde vi istället göra som omvärlden gör – hylla den och se den som en förebild.
En röst på Alliansen och Sverigedemokraterna kan bli det definitiva slutet på välfärdsstaten Sverige!