Klimatet måste få en prislapp
Tropiska stormar, brinnande skogar och smältande glaciärer, det är några av de problem som jorden ställs inför som följd av klimatförändringarna. De mest förödande konsekvenserna av den globala uppvärmningen sker ofta i utvecklingsländer som har en liten del i de utsläpp som orsakar dessa katastrofer och begränsade resurser för att förebygga och skydda sig.
Foto: UPI
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kraven som kommer från organisationerna i syd inför klimatmötet i Köpenhamn i december är inte märkvärdiga och
i allra högsta grad relevanta. Det första är att länderna
i norr ska uppfylla sina åtaganden enligt klimat-
avtalet som tecknades i Kyoto.
För det andra ska de historiska utsläppen av växthusgaser räknas med. Dagens situation är ett resultat av ett sekel av industrialisering och ohämmad exploatering av olja, kol och skog. Samtidigt har de materiella framstegen som gjorts i liten utsträckning kommit fattiga länder till nytta.
Värt att notera är att många folkrörelser i syd lyfter upp hanteringen av den västerländska konsumtionskulturen som ett
viktigt område för att komma till rätta med
klimatförändringarna. Om alla människor på jorden använde lika mycket natur-resurser som vi svenskar gör skulle det behövas ytterligare två planeter att exploatera.
Nya sätt att finansiera en hållbar utveckling i fattiga länder behöver tas fram.
Ett förslag från Ecuador går ut på att landet skulle låta bli att inte exploatera oljefyndigheterna i Amazonas mot att andra länder betalar en del av oljefältets värde.
Hur mycket är det värt att inte ta upp oljan? Hur stort värde sätter de rika länderna på att en del av Amazonas inte avverkas? Medan Norges regering har varit
positiv till förslaget har Sverige svarat med tystnad.
I Europa är det dags att fråga oss om
satsningen på en marknad med utsläppsrätter är rätt väg att gå.
Är det realistiskt att tro att den marknad som totalt misslyckats med att hantera en global nyttighet som klimatet ska lyckas bättre efter Köpenhamnsmötet?
Den svenska koldioxidskatten har varit ett av de mest effektiva verktygen för att minska våra koldioxidutsläpp. Det visas inte minst genom att flera länder nu väljer att följa efter och införa koldioxidskatter. Det är alltså hög tid för en global koldioxidskatt.
Klimatet måste få en prislapp i så många länder som möjligt för att bli effektiv. Det här innebär även att inkomsterna från klimatskatten måste gå till utvecklingsländer för att stimulera dem att skapa klimatsmarta samhällen och en hållbar utveckling. Ett annat finansieringsinstrument som inte skulle drabba någon fattig vore en liten global skatt på valutaväxlingar och aktiehandel.
Det krävs nu en politisk vilja att genomföra snabba åtgärder för att förhindra en accelererande uppvärmning. Sverige bör verka för att den globala uppvärmningen stannar betydligt under +2 grader C. För att nå dit behöver EU ta ett stort ansvar för sin klimatskuld och bör inte köpa sig fria genom investeringar i andra länder.
Vi kräver att de egna utsläppen ska minskas med minst 40 procent till 2020 och att det skapas långsiktiga finansieringsmekanismer för att utvecklingsländer ska kunna göra samma åtaganden, vilket exempelvis skulle göra Ecuadors förslag möjligt att förverkliga.