Klokt säga nej till euron
Den 14 september var det exakt fem år sedan svenska folket folkomröstade om euron. Det blev en överväldigande seger för nej-sidan, trots att hela makteliten stod på ja-sidan.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ändå blev resultatet ett rungande nej med högre valdeltagande än i riksdagsvalen. Därmed är dock inte EMU-frågan borta från den politiska dagordningen.
De flesta ledande politiker i Sverige vill fortfarande föra in Sverige i eurozonen. Debatten måste därför hållas levande. Erfarenheterna av att vi behållit kronan måste också studeras.
Så hur har det gått för eurozonen jämfört med Sverige och de två andra "gamla" EU-länder som har valt att stå utanför, Danmark och Storbritannien? Huvudargumenten på ja-sidan var att ett nej skulle resultera i ett minskat politiskt inflytande i EU och en sämre ekonomisk utveckling för landet.
Statsvetarna Rutger Lindahl och Daniel Naurin i Göteborg presenterade i fjol våras en mätning av hur stark Sveriges position var i EU:s interna samarbetsnätverk.
Studien visar att Storbritannien, Danmark och Sverige - just de tre länder som valt att stå utanför valutaunionen - har störst inflytande i ministerrådet mätt per miljon invånare.
Vad beträffar ekonomin så finns enligt EU:s egen statistikbyrå (Eurostat) inga tvivel om vilket område som utvecklats bäst. Mellan 1999 och 2007 växte den reala bruttonationalprodukten i euroområdet med cirka 21 procent. I Sverige var motsvarande tal 33 procent. Samtidigt var den genomsnittliga arbetslösheten under perioden högre i euroområdet - 8,6 procent mot 6,1 i Sverige. Den svenska räntan har dessutom legat något under euroområdets under perioden. Sammantaget visar detta att ja-sidans påståenden om att Sverige skulle hamna i ekonomisk kris om inte kronan byttes mot euron var grundmurat falska.
De gångna åtta åren visar även tydligt problemen med att ha samma valuta och därmed penningpolitik för mycket olika länder. Tyskland kom in på för hög kostnadsnivå och fick därför alldeles för hög ränta. Landet har därmed dragits med massarbetslöshet och extremt låg tillväxt under större delen av perioden.
Spanien och Irland skulle däremot ha behövt högre ränta för att undvika överhettning. Deras problem börjar nu, liksom problemen i de baltiska länderna som oförsiktigt nog knöt sina valutor till euron.
Svenska folkets beslut att säga nej till euron för fem år sedan var klokt. Vårt nej har inte lett till att Sverige har marginaliserats i EU-samarbetet. Och vi har framför allt inte spelat tärning med svenska löntagares sysselsättning eller de svenska småföretagens framtid.
Världen står nu inför en period av finansiell turbulens, med oöverskådliga följder för produktion, handel och sysselsättning. Men med en flytande valuta, en självständig penningpolitik och med en sanerad offentlig ekonomi står Sverige bättre rustat än de flesta andra länder inför detta.
Sveriges maktelit har all anledning att känna tacksamhet för den klokhet det svenska folket visade den 14 september 2003.