Attacken på lönerna fortsätter i Europa. Inför EU-toppmötet den 24-25 mars är inriktningen att Bryssel ska ta kontroll över lönebildningen. Arbetsmarknadens parter ska inte ha det fulla ansvaret. Om lönerna anses öka för mycket ska EU kunna gripa in. Detta måste regeringen Reinfeldt nu motarbeta med full kraft.
Attacken på lönerna sker på bred front.
I Grekland, Irland, Rumänien och Lettland har lönerna sänkts genom brutala villkor i räddningspaketen.
I det nya systemet för budgetövervakning har EU-kommissionen visat sin ambition att styra löner och arbetsvillkor i EU-länderna. För att kontrollera obalanser har kommissionen föreslagit att EU ska ha rätt att direkt påverka den nationella lönebildningen.
Efter euro-toppmöte nyligen har saken nått sin spets. På toppmötet presenterades en "europakt" där regeringarna åtar sig att stoppa löneökningar som underkänns i Bryssel och se till att den offentliga sektorn har en särskilt dämpad löneutveckling.
Hela attacken är feltänkt. Det är inte löneökningar som skapat eurokrisen, utan haveriet i finanssektorn och den utsvävande finanspolitik som förts i länder som Grekland och Irland.
Inte heller är EU-kontrollerade löner bättre än fri lönebildning.
De fria svenska kollektivavtalen är ett utmärkt exempel på att länder där ansvaret ligger hos parterna har en mer återhållen och stabil löneutveckling än länder med statsstyrd lönesättning. Kollektivavtal är överlägsna statskontroll i att nå en rättvis fördelning, skapa legitimitet och ge individen utrymme att påverka sin löneutveckling.
Inför EU-toppmötet är det nu hög tid för regeringen att lägga korten på bordet. Kommer man att stå upp för en kollektivavtalsmodell där lönerna sätts i öppna och effektiva förhandlingar mellan fria och starka parter, eller föredrar man i stället ett stelbent och illa förankrat system där de svenska lönerna kontrolleras från Bryssel?