Debatt: Krigets första offer är omdömet - inte sanningen

Krigets första offer är nog inte sanningen, det är snarare omdömet. NSD:s reportageserie från Afghanistan är ett exempel. Tidningen bjöds in av försvarsmakten att skicka ett team. Det blev 24 helsidor som försvarets informationsstab måste vara mycket nöjd med. Patriotisk journalistik utan besvärande frågor.
Sveriges militära deltagande är starkt ifrågasatt men NSD väljer ändå vinjetten "Uppdrag fred". Bilderna visar trevliga norrbottningar som det är lätt att identifiera sig med.
Rubrikerna fångar artiklarnas innehåll väl: "En utsträckt hand till Afghanistan", "Hans uppgift: vinna afghanernas hjärtan", "Hon ger kvinnorna rättigheterna tillbaka"

I texterna framträder mycket tydligt en god och en ond sida. Den goda sidan, särskilt svenskarna förstås, sägs arbeta för fred, säkerhet, utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter. På den andra sidan finns skurkar, religiösa fanatiker och "insurgenter". Vanliga afghaner "som NSD pratade med" stöder den goda sidan. Högste chefen för den svenska styrkan påstår rent av att ingen afghan vill minska "den internationella närvaron". Talibanerna måste ha magiska krafter!
I en avslutande krönika redovisar NSD visserligen lite tveksamhet. Men slår ändå fast att den svenska truppen behövs och gör en stor insats. Utan utländsk militär blir det katastrof och folkmord.

Jag avundas inte NSD:s inbäddade journalister. Det är förstås mycket svårt, kanske omöjligt, att objektivt skildra det egna landets soldater i ett krig. Men några fler kritiska frågor hade ändå varit på sin plats.
- Varför beskrivs Sovjets ockupation som en ockupation men inte USA:s? Likheterna är ju uppenbara.
- Hur många afghaner har dödats under det nioåriga kriget?
- Fem svenskar soldater har dödats - men hur många afghaner har svenskarna dödat?
- Vad vet soldaterna om Afghanistan?
- Varifrån kommer orderna till den svenske chefen?
- Hur känns det att ha Nato-loggan på höger ärm?
- Hur mycket tjänar soldaterna? 

Kjell-Arne Johansson, Föreningen Afghanistansolidaritet

Svar till Kjell-Arne Johansson.

Det är flera riktigt bra och relevanta frågor Kjell-Arne Johansson anser att vi borde ha ställt. Jag skulle kunna räkna upp ännu fler.
Nu var inte NSD:s ambition att göra en total genomlysning av hela Afghanistan-frågan. Det är inte vårt primära bevakningsområde, vare sig före, under eller efter vår reportageresa.
Vårt mål var att träffa några av de norrbottningar som befinner sig på denna utsatta plats. Vi ville skildra den miljö som är vardag för dem. Vi ville också låta vårt team gör egna reflektioner, när vi nu hade möjlighet att besöka en plats och en situation få av våra läsare ens kan föreställa sig.

Vi hade en vecka på oss. Tid, resurser och möjligheter saknades för att göra den totala genomlysningen. Vi visste redan innan att vissa frågor skulle bli obesvarade och att vi kunde få kritik för det. Men skulle vi ha avstått hela resan på grund av det? Skulle vi säga nej till att ge våra läsare en inblick i de norrbottniska soldaternas vardag, när vi nu fått en unik chans att skildra den?
Valet var självklart. Givetvis skulle vi åka. Och jag är stolt över att vi gjorde det valet.

Anders Ingvarsson, Chefredaktör och ansvarig utgivare för NSD