I den pågående avtalsrörelsen kräver vi 2,8 procent i löneökning på ett år, dock lägst 700 kronor. Dessutom innehåller våra avtalskrav ökningar av avtalens lägsta löner med 700 kronor.
Kronpåslag är en del i att nå målet med jämställda löner. Det är ofta inom de kvinnodominerade branscherna, till exempel tvätteri och textilservice, som lönerna är allra lägst trots att dessa jobb inte är mindre kvalificerade än andra industrijobb. Att nå jämställdhet när det gäller lön är inget man gör över en natt. Därför har vi ställt krav på kronpåslag på samma sätt inför de senaste 15 årens avtalsrörelser.
Kronpåslaget är alltså inget nytt. Det är med mild förvåning som vi ser att en av våra motparter i förhandlingarna, Teknikföretagen, i ett flertal debattartiklar runt om i landet den senaste tiden, kallar detta ett systemskifte och ett dråpslag.
Vi och våra motparter är överens om att den exportbaserade industrin måste vara normerande för lönebildningen i Sverige. De löneökningar vi i industrin förhandlar fram sätter alltså en övre gräns även på andra områden på arbetsmarknaden. Vi kan följaktligen inte bara tänka på oss själva.
Industrins parter har ett vidare ansvar för branscher där lönerna i ännu högre grad är för låga. Detta i förhållande till de kvalifikationer som arbetstagarna har och där löneskillnaderna mellan män och kvinnor är ännu större. Det borde även Teknikföretagen kunna skriva under på.