Kyrkan - syndabock
Kvinnoprästfrågan väcker alltid stort intresse i media, nu senaste är det situationen i Övertorneå som satt fart på journalisterna. Det är tacksamt att slå ner på Svenska kyrkan, över 50 år av återkommande uppmärksamhet sätter sina spår.
Luleå stift riskerar att under överskådlig framtid fortsätta att kreera rollen som syndabock i jämställdhet, tror dagens debattör. Foto: Kurt Engström
Foto: Kurt Engström
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att politiska partier har ett "vått finger"
i luften är inget nytt och tydligen har Moderaterna förstått att allt fler unga kvinnor har tröttnat på att så lite händer.
Vi kan se brister på flera håll.
Även mediebranschen, som ofta anser sig ligga i framkant på utvecklingen, har problem.
Nyligen skrev Norrans kvinnliga chefredaktör att hon hade varit på en konferens där enbart män fick inta scenen.
Exemplen från idrottens värld är många och nu har även en debatt blossat upp om hur det fungerar på kulturens område. Interiörerna från den scenen är inte alltför vackra.
I tredje Mosebok berättas om att översteprästen lade folkets synder på en bock som man sedan drev ut i öknen. För mig har det genom åren blivit allt tydligare att kyrkan fått spela syndabockens roll då det gäller jämställdheten i vårt land.
Många har varit tacksamma över att det funnits några att peka på som öppet erkänt att de inte velat ge kvinnor tillträde, för då har man sluppit att på allvar ta itu med de egna problemen.
Ser vi till landet i stort är kvinnoprästfrågan numera en marginell fråga. Enda undantaget är tyvärr Luleå stift. När Kyrkans tidning för några år sedan frågade kvinnliga präster i alla stift så utmärkte sig vårt stift negativt med bred marginal. Kända motståndsstift som Göteborg och Växjö låg betydligt bättre till.
Som tidigare ordförande för Kyrkans akademikerförbund i stiftet kände jag väl till det motstånd som fanns i stiftet. När jag därför i samband med senaste biskopsvalet varnade för att välja en före detta kvinnoprästmotståndare som Hans Stiglund, för att det skulle skicka fel signaler, så möttes jag av liten förståelse, trots att han i sin valkampanj utlovade lättnader för kvinnoprästmotståndarna.
En (S)-kvinna som satt i stiftsstyrelsen, och som nu blivit ny stiftsdirektor, avvisade mina farhågor med att det viktiga var att få en biskop som politikerna kunde kontrollera och den nya biskopen skulle ändå inte kunna genomföra några lättnader på egen hand.
Moderaterna, men också vänsteralliansen verkar förstå att jämställda bolagsstyrelser har blivit en viktig symbolfråga. Det tar inte bort det smygförtryck som finns, men det höjer medvetenheten och flyttar fram positionerna. Vi i kyrkan, som borde vara specialister på detta med symboler och förebilder, missar tyvärr detta.
Därför är jag rädd för att åtminstone Luleå stift under överskådlig framtid fortsätter att kreera rollen som syndabock, trots att de jämställdhetsproblem som finns i övriga samhället ofta är många gånger större än det som de flesta av oss upplever i kyrkan i dag.