I fredagens NSD läser vi en gästkrönika av Irene Gustafsson i Boden. Som kyrkopolitiker (S) beskriver hon en uppfattning om kyrkans roll och uppdrag som är långt ifrån det som enligt kyrkoordningens portalparagraf fastställer att "Svenska kyrkans uppgift är att leda människor till en personlig tro på Herren Jesus Kristus".
All verksamhet i kyrkan ska vara underordnad detta övergripande mål. Som jag förstår det finns här en konflikt mellan begreppen demokrati och idéokrati, eller till och med teokrati.
För att tydliggöra det vill jag ta ett exempel: är det rimligt att ett partipolitiskt sammansatt kyrkomöte ska äga mandat att fatta ett demokratiskt majoritetsbeslut om huruvida jungfrufödelsen har ägt rum eller ej? Detta är så orimligt att det inte går att hitta någon kvasifilosofisk eller teologisk försvarsmodell. För den tvehågsne och famlande politikern vill jag bestämt rekommendera en genomläsning och fördjupning av Apostlagärningarna i Nya testamentet, de kommer efter Johannesevangeliet i Bibeln.
Kristi församlings lokala närvaro i våra samhällen konstitueras av de männi-skor som samlas att i gemenskap förvalta ordet och sakramenten och leva i bönegemenskap. Det gamla ordet för församling var det latinska ecclesia, som ordagrant betyder "de som ropats samman". Alltså de som svarat på kallelsen att verka för Guds rike i den lokala närvaron av Kristi kyrka.
Om vi dessutom är djärva nog att studera prästlöftena så ser vi att de som viger sitt liv till detta uppdrag lovar att rent och klart förkunna Guds ord och förvalta sakramenten.
Låt mig citera en teolog i Uppsala som förklarade att "vi lärde oss att förkunna Guds ord rent och klart, men i dag förkunnas det snarare klent och rart"! Folkkyrkan är inte folkets kyrka utan Krist kyrka vilket klargörs i den avsiktsförklaring Kristus ger inför de tolv när han säger till Simon: "du är klippan på vilken jag ska bygga min kyrka".
Det är i det apostoliska arvet vi ska leva och verka