Vi åker i det vidsträckta landskapet väster om Älvsbyn i Norrbottens län, längs en väg som kommer att försvinna, om Boliden startar sin gigantiska koppargruva Laver. Hela dalgången mellan Björkberget och Västra Nattberget, nu i vit snöskrud, ska fyllas med det giftiga gruvavfallet. Fem sjöar kommer läggas under avfallsmagasinet. Sjöarna Stor-Laver och Lill-Laver blir överdämda och förorenas också.
Vid foten av Lill-Laverberget, som ska förvandlas till dagbrott, är utsikten storslagen och hela vidden av den planerade miljöförstörelsen är uppenbar – 5 000 hektar, eller 50 kvadratkilometer, natur fördärvas i tillväxtens namn.
Det krävs vansinniga mängder energi för att krossa berget, 1,4 terawattimmar per år, motsvarande Porjus kraftstations årliga elproduktion.
Koldioxidutsläppen är också rejäla. Den skog som ska bort tar upp 400 000 ton koldioxid per år, en kolsänka som aldrig mer kommer tillbaka.
Dagens svenska gruvor är i snitt 30 gånger större än på 1950-talet. Den nya gruvan i Laver blir 1 000 gånger större än den gamla, som lades ner 1946, och som fortfarande läcker kadmium, koppar och zink.
Boliden har sökt tillstånd att bryta 700 miljoner ton, men har kartlagt en dryg miljard ton. Brytningen ska pågå i 20 år, vilket är länge i dag.
För 150 år sedan, när brytningarna inleddes, var det i världen i snitt 20 procent koppar i det som togs upp. Nu är snittet i världen 0,8 procent. Laver ligger på strax över 0,2 procent. Det innebär 99,8 procent avfall. Det uppger Arne Müller, Umeå, journalist som länge granskat den svenska gruvbranschen. Han skriver:
”Vi måste inse att vi börjar närma oss vägs ände. Det är snart nere på noll. Ingreppen för att få upp den här kopparen blir så enormt stora. Hur stora hål ska vi gräva?”
Det är viktigt att byta inriktning på mineralpolitiken, menar Müller, att ta rätt på det som redan finns ovan jord, där det i dag finns lika stora fyndigheter som Laver, under städer och i soptippar.
Återvinning av metaller kommer skapa betydligt fler jobb i hela landet än gruvnäringen, som automatiseras alltmer.
Ett grundläggande problem är att gruvor behandlas som en företagsekonomisk fråga, då det mest är en samhällsekonomisk fråga om naturresurser, som i grunden kan tyckas vara samhälleliga tillgångar. För exempelvis Norrbottens inland finns ingen samhällsekonomi i gruvprojekten.
Om någon av avfallsdammarna brister förstörs Piteälven, som är en av Sveriges nationalälvar (nästan oreglerad) och samhällen spolas bort. Det är nu upp till regeringen att ta beslut om Laver och Kallak.