Det är inte lätt att hänga med i turerna på Ledarsidan i NSD. Ena veckan placeras centerpartiet till höger om moderaterna för att i nästa stund uppmanas att söka samarbete med socialdemokraterna.
Senast var det med anledning av avhandlingen ?Partier. Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag? som statsvetaren Katarina Barrling Hermansson lagt fram vid Uppsala universitet. I avhandlingen har hon beskrivit de olika partikulturerna som gör det svårt för partierna att samsas.
Enligt NSD så karaktäriserar hon i korthet de borgerliga partierna på följande sätt:
Folkpartister har ett obegränsat självförtroende och vet alltid bäst.
Moderater vill inte kompromissa för de vet att de har rätt.
Kristdemokrater vill vara alla till lags och vänder gärna kappan efter vinden.
Centerpartister är jordnära och pragmatiska.
Och visst har NSD en poäng i att dessa skilda partikulturer var en bidragande orsak till att det inte alltid varit konfliktfritt i samarbetet mellan de borgerliga partierna. Samtidigt var dessa borgerliga regeringar ett under av samsyn och harmoni jämfört med vad svenska folket fått uppleva under de senaste årens ?samarbete? mellan den socialdemokratiska regeringen och stödpartierna vänsterpartiet och miljöpartiet.
De nyss avslutade gemensamma konventet för de fyra partierna i Allians för Sverige visade också att förutsättningarna för en framgångsrik regeringssamverkan är betydligt större nu än någonsin tidigare. Konventet i sig resulterade också i en ökad ömsesidig respekt mellan oss representanter för partierna i alliansen. Visst skiljer det i partikulturer, men med ett tydligt gemensamt mål - maktskifte 2006 - så är det lätt att konstatera att det finns mer som finns förenar än som skiljer åt.
Visst har det funnits en tradition av samarbete mellan centerpartiet och socialdemokraterna. För centerpartiets del har denna samverkan motiverats av en vilja att ta ansvar för Sveriges utveckling, särskilt i för svenska folket svåra och osäkra tider.
När det gäller socialdemokraterna har det framförallt handlat om att befästa det egna maktinnehavet. Något som både miljöpartiet och vänsterpartiet nu får erfara. Därför är det svårt att ta NSD:s invit på allvar. Särskilt när vi vet att socialdemokraterna och LO under det närmaste halvåret kommer att använda hundratals miljoner för att försöka placera mig och andra centerkandidater i ?högerburen?.
Och även om det skulle vara så att centerpartiet skulle ha mer att vinna på att samarbeta med socialdemokraterna än med de borgerliga partierna så är den viktiga frågan vad som är bäst för Sverige.
Sveriges folk behöver ett maktskifte. Jag är övertygad om att det även skulle vara nyttigt för det socialdemokratiska partiet.
i Norrbotten
Svar till Stefan Tornberg:
När centern skulle välja ny partiordförande efter budgetsaneringen 1995-1998 fanns det en kandidat, Per-Ola Eriksson, som ville fortsätta samarbetet med socialdemokraterna. Men Per-Ola Eriksson manövrerades bort till förmån för andra ordförandekandidater som önskade ett närmande till moderaterna och mer av konfrontation mot arbetarrörelsen.
Annorlunda uttryckt: Det var centern själv som placerade sig i ?högerburen?.
Dagens norrbottniske centerledare Stefan Tornberg verkar dessutom vara nöjd med denna tingens ordning, denna högerorientering. Det tycker jag är trist. Hård blockpolitik har sällan fört något gott med sig.