Min mormor kom från Finland. Hon lärde sig aldrig svenska särskilt bra. Men hon kom hit, hon jobbade hela sitt liv och hon betalade skatt.
Tre döttrar fick hon. Alla har arbetat och betalat skatt, inte många sjukdagar där inte. Och inte har de tagit del av så många bidrag heller. (Barn- och studiebidrag har de ju fått, eftersom de fick barn och alla som får barn också får barn-, och så småningom, studiebidrag i Sverige.)
Totalt blev det sedan sex barnbarn. Samma visa här; alla jobbar och står i. Förvisso blev en av dem fritidspolitiker i Kalix, och aktiv i ett socialliberalt parti dessutom, vilket måhända kan ses som bidragsberoende av en del... Men det vägs kanske upp av att ett annat barnbarn är cancerforskare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala?
Min poäng är följande; oavsett om vi sitter i kommunfullmäktige i Kalix eller inte så bör vi se oss i spegeln. Vi bör fundera över vårt eget ursprung.
Nästan alla hittar släktingar med ursprung i andra kulturer och religioner eller som invandrat från andra länder. Sverige är, och har under lång, lång tid, varit ett öppet samhälle. Det har gett vårt land stora rikedomar, både vad gäller ekonomi och kultur.
Att engagera sig politiskt och godkänna partiprogram som tydligt tar ställning för ett mångkulturellt samhälle får inte bara vara en läpparnas bekännelse. Det måste bekräftas i politiskt arbete och i de offentliga samtal vi för.
Det kan vara på sin plats att påpeka att vi är många som vill ha ett öppet, tolerant, dynamiskt och heterogent samhälle. Även i Kalix.
Bort med enfalden, in med mångfalden.