Med mössan i hand
I kölvattnet av Metalls avtal, börjar nu många kommunpolitiker att tala om sänkta eller frysta löner för kommunanställda. De anställda själva pressas av politikerna att välja mellan pest eller kolera.
Gå eller sänk lönen. De anställda pressas att välja mellan pest och kolera.Foto: adam ihse
Foto: ADAM IHSE / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förr stod arbetarklassen med mössan i hand vid fabriksgrindarna och hoppades att bli en av dem som fabrikörens handgångne man, pekade ut för en dags arbete. Är det den framtid vi nu ska förbereda oss för?
Det är klassisk högerpolitik att tvinga de arbetande att köpa ner sig, för annars väntar bara ännu värre tider. Förvisso kan jag förstå hur kommunpolitiker tänker. Jag har en viss inblick i det.
Pressade av enorma underskott, är just lönerna frestande att ge sig på. Antingen genom att sparka folk eller be dem sänka lönen. Och jag förstår de anställda som hotas av avsked. De tvingas ju av omständigheterna att sänka kraven.
Men hur är detta möjligt i 2000-talets Sverige? Var tog ambitionerna kring välfärdsstaten vägen?
Finanskris. Ja förvisso, men nedskärningar i kommunerna har en längre historia än enbart till höstens kollaps. Finanskrisen spär på underskotten än värre .
Regeringen har fryst statsbidragen till kommunerna. Det har pressat kommunerna redan till den grad att kvalitetsförsämringar börjat ge sig till känna, vilket fått tillskyndarna till privata vårdbolag och privata skolor att vädra morgonluft. De pekar på en allt sämre gemensam sektor och säljer allt oftare in en privat lösning som alternativet.
Förmågan att i svåra tider prioritera rätt, så att behjärtansvärda verksamheter inte ska drabbas, har visat sig svårt att klara av. Oftast lägger budgetutskott och kommunstyrelser ut en så kallad sparnivå (lustigt ord, för man sparar ju inget) som fördelas med en procentsats lika för alla. Då görs ingen politisk prioritering.
Mjuk materia mot hård till exempel. Det vill säga kärnverksamhet som skola och omsorg mot transporter, fastigheter, EU-pengar, administration, energi med mera.
Regeringen kommer naturligtvis att säkra pengar till kommunsektorn valåret 2010. Annars är man ju puckad. Det vore politisk harakiri att inte göra det. Frågan är hur mycket som kommer ut. Jag tror det behövs en smart politisk prioritering i alla fall.
För vänsterpartiets del har vi sedan länge kritiserat Luleå kommun för bristande förmåga att prioritera rätt. Nedskärningarna inom skolan har varit klart märkbar 2007-2008, vilket inte enbart har med färre antal elever att göra.
Inför det stålbad som väntar görs heller ingen direkt prioritering utan alla verksamheter ska bära lika mycket. Tidigare lades en procent på verksamheterna, rakt av. Nu är det bud som gått ut fyra procent, vilket enbart för skolan innebär en nedskärning med ytterligare dryga 50 miljoner utöver den redan pågående nedmonteringen.
Visst är det så att kommunpolitiker kan och ska skylla på statens ovilja att kompensera skattebortfall i lågkonjunkturer, men det är heller inte hela sanningen och får dessutom inte heller bli en slags legitimitet för bristande förmåga att prioritera rätt.