Miljöaktivister och deras organisationer tillsammans med handläggare av miljöfrågor inom det offentliga, tycker man borde vara vänner till landsbygdsbefolkningen, som ju lever där de stora naturvärdena finns.
Men allt eftersom miljörörelsen börjat se människan som orsak till miljöförstöringen har i praktiken också en avfolkningspolitik gentemot landsbygden inletts. Låt mig få nämna två betydelsefulla exempel.
Bränslepriserna har miljörörelsen tagit till oanade höjder genom att göra koldioxiden, som ger oss vår gröna växtlighet via fotosyntesen, till en domedagsgas, trots sin ringa andel på 0,04 procent av atmosfären. Bränsleskatterna gör det mycket kostsamt och svårare att leva på landet, där bilen är en absolut nödvändighet.
Allt strandnära byggande är förbjudet intill minsta bäck i Sverige, vilket tar ifrån landsbygden den största komparativa fördelen gentemot storstadens alla andra fördelar, att bo attraktivt vid vattnet. Höra det klucka mot båt och brygga, uppleva säven susa och fisken leka.
Lättnader i strandskyddet som rege-ringen velat införa och som nästan helt borde avgöras av lokala myndigheter, bekämpas ihärdigt av miljöorganisationerna. Resultatet är en till stora delar öde landsbygd som i stället skulle kunna ge plats åt alla som vill vid en egen brygga. Utrymmet i Sverige är närapå obegränsat med vår minimala befolkning.
Den politik som nu bedrivs forcerar fram en urbanisering och avfolkning av landsbygden som kanske inte varit avsedd men som nu visar sig.
Det är dags för oss naturälskare och landsbygdsbor, som drömmer om att få leva i ett med naturen, att smärtsamt inse att miljöorganisationerna bara till namnet är våra vänner, inte till gagnet.
De har blivit storstadsorganisationer som mycket väl kan göra nytta där, men inte bör ha inflytande över landsbygden, där deras politik driver på en avfolkning till storstäderna.