Mona Sahlin kan inte ta Sverige ur krisen
Svar till Mona Sahlin och Peter Roslund, NSD Debatt den 9 december.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De bärande idéerna hon hade då var att kraftigt minska möjligheterna för landets fackföreningar att agera för sina medlemmar. 2006 fick hon återigen lämna en ministerpost, den gången för att hon tillhörde en regering som gravt hade misslyckats med att skapa jobb i en högkonjunktur.
Nu försöker samma Sahlin ge sken av att hon skulle vara personen att föra Sverige ut ur lågkonjunkturen.
Granskar man hennes förslag så kan man konstatera att de snabbt skulle fördjupa krisen. Hon vill bland annat införa höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare och höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar, den så kallade ungdomsskatten.
Vi möter nu finanskrisen genom att tydligt ställa krav på banker och till och med som i Carnegiefallet ta av ägarna deras aktier när de inte skött sina åligganden. Vi för en finanspolitik som gör att räntorna kan sänkas kraftigt under krisen.
Vi genomför åtgärder för att möta den svåra situationen på arbetsmarknaden med arbetsmarknadsåtgärder som är bland de mest omfattande i världen. Sverige lägger 1,8 procent av BNP på aktiva arbetsmarknadsåtgärder.
Vi kan göra det eftersom vi fört en an-svarsfull finanspolitik under högkonjunkturen. Vi satsar stort på infrastruktur, framförallt genom att fokusera på det som går att starta i närtid. Vi satsar stort på forskning och vidareutbildning för människor.
Sahlin och Roslund påstår att jobbpolitiken lagt grunden för växande bidragsberoende. Överlag sjunker socialbidragsberoendet
i Sverige. Den ökning ni talar om finns, men det sker i huvudsak i socialdemokratiskt styrda kommuner.
Detta tyder på att faktorer som lokalt företagsklimat och hur man arbetar med kommunala arbetsmarknadsfrågor spelar roll.
Under varje votering i riksdagen kan jag konstatera hur splittrad oppositionen är i nästan varje fråga. Förslagen spretar som den värsta julgran.
Under dessa svåra tider så måste vi gemensamt ta ansvar för landet och dess innevånare. I det ingår rimligen inte att göra konjunkturen ännu djupare. Vem tror att den som inte kunde klara landet i en högkonjunktur ska göra det i en lågkonjunktur?