Mycket att lära av misslyckade flygplansaffärer
I november 2008 meddelade den norska regeringen att man utan vidare prövning av själva flygplanet valt bort det svenska Jas 39 Gripen ur den upphandling av nya stridsflygplan man kommer att genomföra.
Jas hamnar inte på norsk mark, självklart efter amerikanska påtryckningar.Foto: pär olsson
Foto: Pär Olsson / SvD / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ehuru berättigad, är frågan något naiv då det är självklart att norrmännen valde bort Gripen efter amerikanska påtryckningar, och då det för ett litet land inte är så lätt att stå emot när stormakten uttrycker sina önskningar.
Självfallet är den avbrutna affären ett misslyckande för svensk industri som på detta sätt mist en stor order. Än större är dock misslyckandet för tanken på ett omfattande nordiskt försvarssamarbete.
Det har varit lätt att i ord göra utfästelser om gemensam materielanskaffning, gemensam utbildning och samarbete vid internationella insatser. Men när saker ställs lite mer på sin spets visar det sig att det nordiska samarbetet offras för egennyttan och för önskemål från stormakten.
En utomstående betraktare kommer säkerligen att notera hur enkelt den nordiska endräkten bröts i denna fråga, och det är inte svårt att föreställa sig att denna endräkt skulle brytas ännu lättare vid hot om maktmedel mot samarbetsmedlemmar som är motvilliga mot att följa stormaktens vilja.
Stormaktsarrogansen är också tydlig i det enade Europa där en del stater uppfattar sig som lämpligare än andra att leda unionen, och där i synnerhet Frankrikes president tydligt gett uttryck för sina åsikter. Att de små medlemsländerna borde underordna sig det gemensamma bästa och avstå från att ställa anspråk på det ordförandeskap som de är berättigade till genom det fördrag som undertecknats mellan medlemsstaterna och unionen.
Med andra ord ses de små länderna i EU av en del mer som nyttiga, till exempel när det gäller att ställa upp med trupp vid internationella insatser, men som inkapabla att fungera som ordförande i den gemensamma unionen.
Resonemanget ovan belyser riskerna med att så förlita sig på allianser att man riskerar sin egen fred och frihet.
En allians fungerar så länge alla delar av denna har något att vinna på ett samarbete. När en allianspartner dock ser mer att vinna på samarbete med någon annan fungerar realpolitiken så att det mindre lönsamma samarbetet överges oavsett tidigare utfästelser.
Riskerna för små länder i en allians dominerad av större makter är också tydliga såtillvida att man emellanåt förväntas stå tillbaka för de starkares behov och vilja samtidigt som man lojalt underordnar egna intressen de tongivandes önskningar.
Det Sverige måste lära sig är att det aldrig är gratis att vara med i en förening, och att det kan vara ett för högt pris att offra vår relativt självständiga utrikes- och försvarspolitik för ett samarbete vars varaktighet och stabilitet inte garanteras av någon.