Sommartid blandas en intensiv semestertrafik med tung yrkestrafik på en bitvis mycket backig, kurvig och smal väg, på sina ställen inte bredare än sju meter.
E10:an är en väg med anor. Delar av vägsträckningen härrör från 1890-talet. Den nyaste delen, från Kiruna till Narvik byggdes på 1980-talet. Vägen blev Europaväg 1992. Mycket har hänt sedan dess. Både i samhället med ökad pendling och rörlighet och med en expansion i regionen som ger ökade transportvolymer.
Ökad trafikintensitet och tyngre fordon gör att vägen slits snabbare och bärighetsproblem förstärks av ett släpande underhåll. Men vägen är i stort den samma. Just nu pågår ett antal vägarbeten längs E10:an, men resultatet får vägen att långa sträckor mest likna ett lapptäcke.
Olycksfrekvensen på vägar följer inte helt förvånande trafiktätheten. Folksam konstaterade i en studie av dödsolyckor med personbil att en tredje del att alla olyckor beror på att vägarna inte varit tillräcklig säkra. Bara var femte olycka beror på att föraren gjort fel.
Folksam menar att med en höjning av vägstandarden skulle mer än 40 procent av alla dödsolyckor i bil förhindras.
Redan 2008 konstaterade länsstyrelsen i en regional systemanalys att det i norra Sverige fanns nästan 100 mil väg vars underhåll var försenat och ytterligare 135 mil väg som var i behov av rekonstruktion. Man konstaterade i analysen att viktiga vägar och broar i norr har nedsatt bärighet.
E10:an klassades av Motormännen 2009 som Norrbottens mest olycksdrabbade väg på sträckan mellan Riksgränsen och Töre.
Trots påtryckningar från många håll händer ingenting. När är det nog? När har tillräckligt många skadat sig eller dött på väg E10 för att man ska börja fundera över att anpassa vägen efter rådande trafikförhållanden?