µ Svar till Lars O. Nilsson, NSD Debatt den 12 augusti.
Lars O. Nilsson kommer med en anmärkningsvärd beskrivning som gränsar till historieförfalskning, kring den roll Nato har haft sedan kalla krigets slut. Han ser Nato som USA-imperialismens förlängda arm, där medlemmar och partners är "medlöpare".
Han ser upprätthållandet av det fredsavtal mellan Bosnien och Hercegovina, Jugoslavien och Kroatien som satte punkt för kriget i Bosnien och Hercegovina som ett Nato-anfall. Fredsavtalet innehöll överenskommelsen om en Nato-ledd fredsstyrka, flyktingars rätt att återvända, förbud mot nya försök till separation av landets territorium, en ny författning och inrättandet av posten hög representant som för världssamfundets räkning ska övervaka genomförandet av avtalet.
På liknande sätt så bortser Lars O. Nilsson att de insatser som svenska förband nu genomför i Afghanistan och Libyen baseras på mandat från FN:S säkerhetsråd.
Även Lars O. Nilsson bör upptäcka att Natos roll har ändrat karaktär. Internationell militär krishantering har i praktiken kommit att bli dess huvuduppgift. Genom säkerhetsfrämjande samarbete och genom utvidgningarna till nya medlemsländer har Nato spelat en viktig roll för främjande av demokrati, stabilitet och säkerhet i vår omvärld.
Sverige har ett omfattande och väl utvecklat samarbete med Nato inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF) och de insatser där vi deltar. Det sker på den militära alliansfrihetens grund och utifrån svenska intressen och behov.
För Sverige är behovet av att utveckla det civila beredskapsarbetet för att bättre kunna hantera katastrofer och kriser samt att utveckla Försvarsmaktens förmåga att samverka i krishanteringsinsatser.