DEBATT: Norrbotten behöver kapitalister

Svar till Krister Engman, NSD Debatt den 28 mars. Krister Engman har uppenbart en helt annan syn på företagande, ägande och tillväxt än vad jag har - och vad lyckligtvis en betryggande majoritet av svenska folket har. Det är nog få ens i Norrbotten som tror att ett statligt ägande av produktionsmedlen är en önskvärd situation. Allra minst som det är ett system som prövats i verkligheten med förödande resultat. Helt riktigt har den svenska staten haft en stor betydelse för kolonialiseringen och industrialiseringen av Norrbotten. Framförallt har det handlat om nyttiggöra de stora naturresurser som finns i länet. Samtidigt har det inneburit att både vinsterna och makten över dessa våra gemensamma tillgångar hamnat långt bort. Jag tycker att det är viktigt med samhälleligt ägarengagemang när idet fäller naturtillgångar som skog, mineraler och vattenkraft, men det måste också innebära att de regioner där resurserna utvinns också får del av vins-terna. Begreppet ?kapitalist? kan säkert definieras olika. För mig är en kapitalist en som satsar egna resurser i olika ekonomiska projekt, självklart med förhoppningen att få ännu mer tillbaka. Det kan det röra sig om att köpa andelar i projektet, låna ut pengar eller ställa konkreta tillgångar till förfogande mot del i verksamhetens eventuella vinst. Alltid med möjligheten att det inte blir någon vinst eller till och med risken att de satsade resurserna förloras. Mina favoritkapitalister är de som byggt sitt kapital genom att också vara entreprenör som utvecklat nya produkter och/eller tjänster. I min artikel nämnde jag den mest kände av dem alla - Ingvar Kamprad - som nu satsar resurser i Norrbotten. Regionala exempel i modern tid är kapitalister och entreprenörer som Gunnar Liljedahl, Allan Lehto, Hilding Holmqvist, Donald Johansson och Gösta Nilsson. Fler sådana kapitalister och entreprenörer, särskilt kvinnor, är vad Norrbotten behöver. Och gärna sådana som ser möjligheter inte bara inom industrin utan också inom tjänstesektorn. Det kräver dock också att länets kommun- och landstingspolitiker är beredda att öppna upp de stora vård- och omsorgssektorn för privata initiativ. Avslutningsvis måste jag rätta till Krister Engmans historiebeskrivning när det gäller Stålverk 80. Det är obegripligt hur Krister ännu 30 år efter att projektet avslöjades som ett misslyckat och otidsenligt industriprojekt kan hävda att det skulle få resultatet av IKEA:s satsning i Haparanda att framstå som blygsam(!). Det Krister inte verkar vilja förstå är Stålverk 80 var fel satsning i fel tid det där politiska intresset alltför länge skymde de ekonomiska förutsättningar. Spiken i Stålverk 80:s kista slogs också av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, men att det var den nytillträdda borgerliga regeringen som fick sopa upp resterna efteråt.

Debatt: Norrbotten behöver kapitalister