Mer av värdet från malmen, skogen och vattenkraften måste bli kvar i Norrbotten. Det är inte långsiktigt hållbart att råvaror och energi i stor uträckning förs oförädlade ut ur länet. En avgift på råvaror och energi som oförädlade förs ut från Norrbotten och andra råvaruproducerande områden borde kunna avsätts för näringslivsutveckling i regionen.
Kapitalet skulle kunna användas för att finansiera till exempel riskkapital, sänkta arbetsgivaravgifter och infrastruktursatsningar. Dessutom skulle det ekonomiskt stimulera en ökad vidareförädling i regionen av naturtillgångarna.
Den svenska regeringen har aktivt agerat för att underlätta för den expanderande gruvnäringen genom en generös minerallagstiftning samt stora satsningar på prospektering och infrastruktur. Miljardsatsningen på Malmbanan i infrastrukturpropositionen är det senaste exemplet. Tyvärr verkar det i den nationella politiken i övrigt saknas insikt om norra Sveriges utvecklingsmöjligheter i övrigt. Hur kan annars den uteblivna satsningen på Norrbotniabanan förklaras?
Den gigantiska utbyggnaden av vattenkraften under förra seklet har haft en enorm betydelse för Sveriges utveckling som industrination. Frågan är dock om den ur ett strikt norrbottniskt perspektiv haft samma positiva betydelse när väl bygget av kraftanläggningarna avslutats. Kvar lämnades torrlagda älvfåror, förstörda ekosystem och en utarmad lokal företagsstruktur. Snarlikt, om än inte lika tydligt, är utvecklingen inom storskogsbruket. Låt oss inte göra om samma misstag med gruvnäringen.
Det handlar inte om protektionism. Tvärtom handlar det om att Sverige låter, liksom övriga länder med gruvindustri redan gör, en del av värdet arbeta för att utveckla det omkringliggande samhället. Gruvbranschen är viktig för Sverige och Norrbotten. Men det innebär inte att kortsiktiga intressen ska tillåtas sättas före en långsiktig hållbar utveckling av Norrbotten.