Det börjar röra sig mot Kyrkovalet i september. I ett flertal krönikor i NSD har Irene Gustafsson (s) i Boden fört kyrkovalet på tal. Hon har ivrigt försvarat tanken på en demokratisk struktur inom svenska kyrkan.
På den punkten är det nog få som säger emot henne. Knappast någon vill ta bort den möjlighet vi har för den vanliga församlingsbon att engagera sig och göra sin vilja hörd.
Värre blir det med de slutsatser Gustafsson drar. Hon förfäktar tydligt och upprepat, tanken att det för den kyrkliga demokratins skull är nödvändigt med de politiska partiernas engagemang i de kyrkliga beslutsorganen. Det är knappast en nödvändig slutsats.
Visst kan politiska partier vara bärare av ett kyrkligt engagemang hos individer, men partierna är knappast nödvändiga. Inte mer än det skulle vara rimligt att deltagarna på Luleå Hockeys årsmöte satt indelade i partigrupper.
Helena Nordvall å sin sida talar i NSD den 22 april mot det partipolitiska engagemanget i kyrkan. Gott och väl så. Men visst är det lite av omvändelse under galgen att en representant för Borgerligt alternativ ger sig ut som det opolitiskas försvarare. Alla initierade vet att nomineringsgruppen Borgerligt alternativ är tillkommen på moderat initiativ när Moderaterna beslöt att partiet inte längre skulle ställa upp i de kyrkliga valen under officiellt namn.
Så än så länge måste Borgerligt alternativ betraktas som förklädda moderater. Även alla andra grupper, typ "miljöpartister-", "fria liberaler-" med mera "i svenska kyrkan" kan knappast heller förneka sina ursprung i olika politiska partier.
Men det är en riktig utveckling som påbörjats. De politiska partiernas engagemang inom kyrkan måste på sikt upphöra; något annat är helt orimligt i en kyrka som sägs vara "skild" från staten. Vill man stödja denna riktiga utveckling bör man direkt välja ett tydligt alternativ som redan från början varit fritt från partipolitik. Flera växer nu fram. Här framstår Frimodig Kyrka som det verkligt tydliga alternativet.
Från vissa politiska partiers sida framställer man ofta sig själva som garanten för öppenhet i kyrkan. Helena Nordvall visar förtjänstfullt på ihåligheten i den argumentationen när hon påminner om den demonstration utanför Överluleå kyrka som Irene Gustafsson (s) m fl organiserade 2005. Vi som var med då och gick in i kyrkan, förbi plakat med bland annat texten "Ut med ökenråttorna", vi skrattade nog mest - då. Men när man tänker djupare efter är saken betydligt allvarligare.
Att se människohopar stå utanför religiösa lokaler (kyrkor eller synagogor) och häckla dem som är på väg in för att fira gudstjänst, det är en företeelse - i historia och nutid - som vi förknippar med helt andra samhällssystem än vårt demokratiska.
Vad som helst kan inte stå sida vid sida med det talet om en "öppen folkkyrka för alla".