µ Svar till Irene Gustafsson, NSD Debatt den 8 maj.
På åtminstone några punkter verkar Irene Gustafsson (S), Boden, och jag vara överens. Till exempel värdet av humor. Det kan man behöva så man inte tar sig själv på alltför stort allvar.
Men den beryktade demonstrationen vid Överluleå kyrka 2005 bedömer vi fortfarande olika.
Irene Gustafssons fokus på kvinnor som präster är inget problem. Men när engagemanget snarast glider över till att bli en "jakt" på "kvinnoprästmotståndare" blir det orimligt. Stödet till kvinnliga präster kan inte rättfärdiga vad som helst.
En del av Irene Gustafssons initiativ i denna sak har uppfattats som överdrivet och onödigt. Då har egna partikamrater, och kvinnliga präster, i vissa fall känt anledning att markera avstånd (det är bara att läsa innantill i några kyrkomötesprotokoll för att se att jag inte misskrediterar med osanning). Men detta är likväl inte viktigaste frågan.
Den fråga där Frimodig kyrka på senare tid tydligt trätt fram som alternativ gäller det strukturbeslut som kyrkomötet tog i höstas. Beslutet innebär en riktning mot kyrklig stordrift i kommunalpolitisk kostym. Det medför vidare ett demokratiskt underskott när ledamöterna i församlingsråden ska utses "uppifrån" av pastoratsfullmäktige. Vid kyrkomötet var Frimodig Kyrka den grupp som tydligast motsatte sig detta vägval.
När man betänker denna och andra grundläggande frågor märker man hur Frimodig kyrka framträder som det verkliga alternativet. Därför behöver vi inte bevisa vår trovärdighet genom att ansluta oss till socialdemokratiska ståndpunkter.
Vid kyrkomötet har Frimodig kyrka motionerat om behovet av förnyad mission och evangelisation i vårt eget land. Och trots att detta är helt avgörande för kyrkans framtida överlevnad, har motionerna blivit nedröstade av de stora partierna.
Men när Irene Gustafsson ska beskriva den socialdemokratiska kyrkostrategin, då handlar det om att måla fiendebilder. Om och om igen hör vi om kvinnoprästmotståndare, homofober och nu senast, elitkyrkliga. Vilka dessa sista är vet jag inte. I de kyrkliga sammanhang där jag befunnit mig under 60 levnadsår, varav 34 prästår, har det aldrig varit annat än vanligt folk.
Det tragiska med den socialdemokratiska kyrkopolitiken, och jag har följt den i åtskilliga valrörelser, är att den aldrig på allvar kommer längre än att måla upp fiender som ska bekämpas. Men vad man ska göra i kyrkan, inte med kyrkan, den dag då dessa fiender nedkämpats? Det är en fråga där Socialdemokraterna konsekvent blir svaret skyldigt.
Och det är inte så underligt. Partikanslier och partikongresser är inte rätta jordmånen för framväxandet av en levande kyrkovision.