Händelsen speglar ett mycket större samhällsproblem. Nämligen att passivitet ioffentlig sektor är den största orsaken till att våldet mot kvinnor och barn kan fortsätta.
Våld som utövas på gatan eller på krogen ifrågasätts sällan i vård- och rättskedjan.
Däremot väcker våld iden privata sfären misstänksamhet i alla led. Hyssjandet, tigandet och förnekelsen, frodas i det fördolda. Offren lämnas i förnedran, skam och självförebråelse.
FN:s deklaration om MR, de mänskliga rättigheterna, antogs 1948 och behandlar relationen mellan statsmakten och individer och fastställer vissa bindande skyldigheter som staten, genom överenskommelser, har gentemot individen.
2009 hade 186 av FN:s 191 medlemsstater, inklusive Sverige, har förbundit sig genom avtal att följa kvinnokonventionen inom MR, med grundläggande förpliktelse att avskaffa all slags diskriminering av kvinnor.
Där står också numera att staten kan anses hållas ansvarig även för brott mot de mänskliga rättigheterna som begås inom familjen och den privata sfären.
Ansvaret borde vara tydligt för stat och kommuner också. Ändå är det inte det. Varför frågar man sig.
Socialtjänsten i Sverige har de senaste åren, i flera uppmärksammade fall, fått svidande kritik för brister i handläggningen. Kritiken handlar om att bedömningar görs på subjektiva uppfattningar och skvaller. Inte på saklighet, korrekthet och relevans. Det gäller både när socialtjänsten inte ingriper tillräckligt och att den ingriper för mycket.
Socialstyrelsen arbetar med att förbättra rutinerna. Men det är tveksamt om mer utbildning av personalgrupper får slut på våldet? Psykosociala faktorer som arbetsmiljö, grupptryck, krav på lojalitet spelar också en avgörande roll för en tigandekultur.
Ett annat hinder är den politiska strävan att alla ska tycka lika. Det finns en befogad rädsla för att bli bestraffad om man driver åsikter som går emot maktens. Många politiker saknar också utbildning i MR och kvinnokonventionen.
Kvinnokonventionens artikel fyra handlar om vad politiken måste åstadkomma
i rättsligt hänseende. Att vi med uthållighet verka för att förhindra, undersöka och, i enlighet med nationell lagstiftning, bestraffa våldsgärningar mot kvinnor, vare sig dessa gärningar förövas av staten eller av privatpersoner,
Därför vill jag att Luleå kommun, polis- och åklagarmyndigheterna tar ett öppet och konstruktivare ansvar för våld mot kvinnor, i enlighet med avtalet med FN om MR och kvinnokonvention.
Jag kommer att medverka till att driva på med att utarbeta straffrättsliga, medborgerliga, arbetsrättsliga och administrativa sanktioner i den nationella lagstiftningen för att bestraffa och gottgöra de oförrätter som tillfogats kvinnor vilka utsatts för våld, i enlighet med Kvinnokonventionen.