Den 15 februari framförde Carl Bildt årets utrikespolitiska deklaration. Genomgående gjorde utrikesministern det återigen tydligt; Sverige talar genom EU och vår utrikespolitik är nu densamma.
Säkerhetspolitiska frågeställningar som kräver en ledande och visionär politik besvaras allt oftare med hänvisning till EU:s ställningstaganden. Sveriges eget ställningstagande och den diskussion som föregått EU:s linje är det tyst om. Avsaknaden av transparens gör att vi ofta inte vet om Sverige har varit framgångsrikt eller inte i de interna förhandlingarna.
Det ruvar ett demokratiskt problem i detta. Sveriges utrikespolitiska linje har förskjutits bakom en dimridå av pragmatism. Eventuella ifrågasättanden stämplas lätt som naiva och oinsatta.
Oavsett om det handlar om kärnvapennedrustning, vapenhandelsavtal eller kvinnors rättigheter går det inte att ha en genomgående pragmatisk inställning till dessa frågor då de i grund och botten är ideologiskt och politiskt brännheta.
Ett starkt politiskt ställningstagande internationellt och inom EU för kvinnors rättigheter och nedrustning kommer att förarga och provocera. Om Sverige inte vågar stå upp för dessa frågor och vara obekväma så står vi antingen still eller går bakåt.
Vi bör kanske oftare vägra sälla oss till en enig EU-röst? Vill vi tala gemensamt i nedrustningsförhandlingar med stater som själva innehar kärnvapen? Vill vi tala gemensamt i SRHR frågor med stater som har lagförslag för att kringskära aborträtten? I riksdagen lät det alltför oproblematiskt, men dessa frågor är inte opolitiska, hela EU drar inte på åt samma håll.
Det behöver inte vara fel med en pragmatisk syn på sin omvärld men jag oroas av att det demokratiska samtalet allt oftare uteblir. Civila samhällets roll är att driva på det politiska samtalet och agendan genom att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna, men förringas allt oftare till rollen som tjänsteutförare och referensgrupp.
I brist på vision har Sveriges utrikespolitik byråkratiserats och generaliserats. All heder åt pragmatism och effektivitetssökande, men det måste föregås av en del idealism, en del vision och en förhoppning om att kunna uppnå det omöjliga.