Problemet är att EG-domstolen tänker som junilistan
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sören Wibe och Hélène Goudin har båda i NSD uttryckt sin oro för arbetsrätten. Men vem är det som man ska rikta sin oro mot?
Jag är orolig för hur vi ska få Europas och Sveriges politiker att ta tillbaka makten från juristerna i EG-domstolen. Om domstolen kan döma som den gjort i Laval-fallet (Vaxholm) och i tre andra domar då måste de fackliga rättigheterna få samma värde som den inre marknaden i fördraget. Då måste det direktiv som reglerar arbete i annat land ändras.
Sören Wibe säger att Lissabonfördraget inte ger några garantier. Det gör det heller inte. Resultatet beror på vilka politiker som vi väljer och vilka domare som utses.
Men vi måste så långt som det är möjligt få skrivningar som gör att kollektivavtalen räddas som metod, att minimidirektiv inte kan omtolkas till maximidirektiv. Domstolen tolkade så att man inte får kräva mer än minimilönen, trots att det i utstationeringsdirektivet uttryckligen står att man får kräva.
Vart leder det när, som vissa säger, det inte har någon betydelse om de fackliga rättigheterna i och med Lissabonfördraget blir lika rättsligt bindande som de fyra ekonomiska friheterna på den inre marknaden? I stället måste vi naturligtvis hitta de argument som gör att EG-domstolen i framtiden verkligen måste ta hänsyn till detta.
LO-kongressen i somras uttalade att riksdagens beslut om Lissabonfördraget skulle tas efter det att den svenska Lavalutredningen presenterats om hur vi ska kunna fortsätta att använda vårt kollektivavtalssystem efter Laval-domen.
Wanja Lundby-Wedin skrev brev till Fredrik Reinfeldt om att de borde träffas och diskutera det. Efter ett par månader fick hon skriva ett nytt brev då han inte ens svarat. Nu svarade han att det inte fanns någon anledning att träffas.
Socialdemokraterna i riksdagen lyckades, säger ryktet, till och med övertala den moderate talmannen om att man borde skjuta på beslutet till december. Reinfeldt sa nej. Den tjeckiska regeringen kunde minsann skjuta på beslutet till efter nyår.
Var finns motståndet mot arbetsrätten? Wibe och Goudin, rikta er kritik mot den som ansvarar för riksdagsplaneringen.
Dessutom, den traditionella politiken inom junilistan är att EU ska syssla med så lite som möjligt: Det som trots det är viktigt inom EUs politik är den inre marknaden.
EG-domstolen tänker faktiskt på samma sätt som junilistan och framhäver vikten av den inre marknaden. Det är det som har givit oss våra problem med att hävda arbetsrätten i Sverige och i hela EU.