Jag tror inte heller att amerikaner i gemen är vare sig rasister eller sexister. Men det är bara drygt 40 år sedan den öppna rasdiskrimineringen i USA förbjöds.
Många av dem som hetsade mot svarta studenter vid vita universitet lever fortfarande, och på de republikanska valmötena i Södern viftas det ofta med den gamla Sydstatsflaggan, en symbol för slaveriet. Och undersökningar visar att många amerikaner känner sig obekväma med tanken på en kvinnlig överbefälhavare.
Val avgörs på marginalen, och visst kan sådana stämningar minska Obamas och Clintons chanser att bli valda.
Det ligger säkert John McCain i fatet bland konservativa väljare att han stödde invandringslagen som skulle ge en del av de över tio miljoner latinamerikaner som lever illegalt i USA chansen till medborgarskap. Men viktigare är att McCain på sistone hamnat så snett i Irakfrågan. Motståndet mot kriget i Irak skär numera djupt in i de republikanska leden, och alla inser att en kandidat som framstår som ännu mer krigisk än Bush inte har en chans att vinna presidentvalet.
Om kongressen är ännu impopulärare än presidenten beror det inte på att den sedan årsskiftet kontrolleras av demokraterna, utan på att den under många år haft en republikansk majoritet som låtit Bush göra vad han ville.
Det går att vinna val utan att ha de mest välfyllda kampanjkassorna, men det är svårt. En kandidat måste kunna sätta upp en egen organisation med hundratals avlönade och kunna köpa reklamtid för miljontals dollar, om han eller hon ska ha en chans. Ett bra exempel är den republikanska primärvalskampanjen år 2000, när McCain ställde upp mot Bush. McCain vann de inledande rundorna men sedan tog hans pengar slut, och Bush kunde sopa hem resten av primärvalen.
Det är riktigt att jag som socialdemokrat sympatiserar med demokraterna. Men jag tycker ändå att jag försöker ge en balanserad bild av det politiska läget i USA. Sedan kan jag inte hjälpa att Bushs politik snart är lika impopulär i USA som i resten av världen. Bilden blir vad den är.