Rätten att leva ett aktivt liv på äldre dar
Vi lever allt längre. Antalet personer över 85 år har fördubblats de senaste 30 åren. Förutom det positiva i att fler kan leva ett långt och rikt liv så leder det till en oro för hur samhället ska klara de kostnader det för med sig.
Foto: Hasse Holmberg
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För att detta ska bli verklighet krävs att vi går från allmänna rekommendationer kring vikten av att röra på sig till varaktig träning som är skräddarsydd efter den enskildes behov. Detta kan bara åstadkommas genom professionellt stöd och individuell uppföljning.
Sverige har en framskjuten position när det gäller forskning om åldrande. Forskningen visar tydligt att äldre personer, oavsett ålder och grad av funktionsförmåga, får god effekt av träning på exempelvis muskelstyrka, balans och förflyttningsförmåga.
Vi behöver alltså frigöra oss från inställningen att åldrande ofrånkomligen leder till förlust av funktionsförmåga.
Detta uppgivna synsätt leder till ett kompensationstänkande där den äldres "oförmåga" möts med olika biståndsinsatser som riskerar att bli en björntjänst. Förloppet att mista förmågor påskyndas, liksom tilltron till att klara sig själv.
Det leder till inaktivitet, isolering och nedstämdhet. Dessa tillstånd angrips i sin tur i huvudsak med läkemedel, en medicinering som ofta har biverkningar som förvärrar tillståndet och som för med sig stora sjukvårdskostnader.
En vanlig men allvarlig biverkning av läkemedel är att balansen försämras och därmed ökar fallrisken. Lugnande medel, medel mot depression, vissa smärtstillande preparat och laxermedel hör till de läkemedel som kan ge försämrad balans och ökar risken för fall.
Den onda cirkel, som börjat i ett slentrianmässigt ordinerande av medicin och biståndsinsatser, sluts när en äldre person som en gång fallit blir rädd för att ramla igen och börjar dra sig för att gå lika mycket som tidigare.
Följden blir att den äldre personens sociala liv kringskärs, vilket förstärker den onda cirkeln.
Ett uttryck för den bristande insikten om vikten av fysisk aktivitet är att de få experter på rehabilitering som finns har svårt att få gehör för en mer hälsofrämjande och förebyggande inriktning. De har inte den position och det stöd i organisationen som krävs för att vända den rådande synen på åldrande.
I endast 37 av landets 290 kommuner innehar en sjukgymnast eller arbetsterapeut en tjänst som medicinskt ansvarig för rehabilitering, en så kallad Mar-tjänst.
Den onda cirkeln av fysisk inaktivitet bland många äldre är en följd av okunskap och missriktad välvilja från ansvariga i kommunen. I stället för att erbjuda träning av balans, styrka och kondition så att den äldre personen kan bevara eller återfå sin självständighet erbjuds mer och mer hemtjänsttimmar allteftersom biståndsbehoven ökar.
Situationen är inte bara samhällsekonomiskt kortsiktig och kostsam, den är inhuman på grund av det onödiga berövandet av livskvalitet som drabbar många äldre personer i dag.
Nu måste fler beslutsfattare och verksamma inom äldreomsorgen se det mänskliga, medicinska och samhällsekonomiska värdet av att tillvarata och stärka människans resurser oavsett ålder.
Med rätt politik och rätt insatser kan kostnadsökningen stoppas samtidigt som äldre personer får ett värdigare liv vid hög ålder.