Rättvisa åt pensionärerna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tydligare än så kan regeringens fördelningspolitiska ambitioner inte illustreras.
Pensionärerna är en grupp som har fått stå tillbaka under nästan 20 år, sedan den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Den gången sänktes beräkningen av det så kallade basbeloppet, det vill säga den summa som pensionerna baseras på.
Syftet var att sanera det stora hål i statsbudgeten som den dåvarande regeringen, under Carl Bildts ledning, åstadkom.
Sänkningen utlovades som tillfällig och skulle senare återställas. Detta löfte har sedan glömts bort av alla inblandade utom vänsterpartiet som både i kongressbeslut och i budgetmotioner har betonat att pensionerna måste återställas.
Den nuvarande regeringen har genomfört de största skattesänkningarna i modern tid. 75 miljarder har skatterna sänkts med och mera kommer nästa år.
Men bortåt hälften av alla miljarderna har gått till den redan rikaste femtedelen av befolkningen. Miljardären fick miljoner, fattigpensionären fick några tior.
Två tredjedelar av skattesänkningarna utgörs dessutom av det så kallade jobbskatteavdraget, ett avdrag som är diskriminerande mot pensionärer. De flesta pensionärer har långa arbetsliv bakom sig och har mer än väl via skatter och arbetsgivaravgifter bidragit till att kunna ha en dräglig ekonomisk tillvaro som pensionärer.
Pensionärerna kommer dessutom att drabbas dubbelt då regeringen också har fryst statsbidragen till kommunerna.
Frysningen av statsbidragen innebär att kommunerna måste finansiera de avtalsenliga löneökningarna genom att minska sin personal och skära i verksamheten, av vilken äldreomsorgen är en stor andel.