Regeringen kan inte ensam godta Lissabonfördraget
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den dagen kommer att vara avgörande för den svenska kollektivavtalsmodellen.
Vi från vänsterpartiet kommer att rösta nej till fördraget i syfte att ge Sverige förhandlingsutrymme för att kräva juridiskt bindande garantier för strejkrätten och kollektivavtalen.
Det är det enda sättet att säkra lika lön för lika arbete i Sverige sedan EG-domstolen dömt ut rätten att kräva kollektivavtal av företag från andra EU-länder som verkar i Sverige.
Om vi inte tar tillfället i akt att kräva att EU respekterar vår arbetsmarknadsmodell kommer det att vara fritt fram för företag från andra EU-länder att konkurrera om anbud med lägre löner. Det är diskriminerande mot utländska arbetare, samtidigt som det kommer att sätta press på svenska fack att gå med på lägre löner och sämre arbetsvillkor.
En uppenbar fara med den utvecklingen är att främlingsfientlighet riskerar att gro i dess spår. Att godta lönekonkurrens mellan svenska och utländska arbetare är helt enkelt förödande för solidariteten och sammanhållningen i samhället.
Den borgerliga regeringen har inga planer på att försvara strejkrätten och kollektivavtalen mot EU:s attacker.
Istället har regeringen tillsatt en utredning som ska föreslå anpassning av svensk arbetsrätt till EU:s krav. Detta trots att alla bedömare; jurister, fackliga organisationer och politiker av olika färg är eniga om att problemen måste lösas på EU-nivå. Men regeringen kan inte ensam besluta om att godta Lissabonfördraget.
Det är en fråga som kräver tre fjärdedels majoritet i riksdagen, vilket betyder att om socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet röstar nej, så kan vi tvinga regeringen att ställa krav på garantier för strejkrätt och kollektivavtal som villkor för att godkänna fördraget.
Vänsterpartiet menar att det är ett politiskt handlingsutrymme som arbetarrörelsen måste utnyttja. Allt mer högljudda krav ställs nu från fackföreningsrörelsen på att också Socialdemokraterna måste agera för att skjuta upp godkännandet av Lissabonfördraget tills dess att frågan om strejkrätt och kollektivavtal är löst på ett godtagbart sätt.
Jag vädjar därför att (s)-ledamöterna på Norrbottensbänken; Kristina Zackrisson, Lars U Granberg, Maria Stenberg, Leif Pettersson, Karin Åström och Fredrik Lundh tar ställning för den svenska kollektivavtalsmodellen när frågan avgörs i riksdagen den 20 november.