Det är SVAFO, en del av börsnoterade Studsvik-koncernen, som planerar utskeppningen av 4,8 ton använt kärnbränsle till Sellafield.
Avfallet kommer från Sveriges första forskningsreaktor R1, som var i drift på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm från 1954 till 1970. Då drömde många fortfarande om en svensk atombomb.
Enligt Statens kärnkrafts-
inspektion, SKI, innehåller det använda bränslet 1,2 kilo vapenplutonium av hög kvalitet, så kallat super weapons grade plutonium.
I stället för restavfallet, som inte heller Storbritannien har någon långsiktig lösning för hur det ska förvaras, vill Studsvik importera annat ut-
ländskt kärnavfall med plutoniumföroreningar. Tanken är att det ska slutförvaras här i Sverige. Sveriges politik har hittills byggt på tre viktiga principer: använt kärnbränsle ska inte upparbetas, Sverige ska hantera och förvara svenskproducerat avfall inom sina gränser och det är för-
bjudet att slutförvara ut-
ländskt kärnavfall i Sverige. Studsviks planer bryter mot var och en av dessa principer.
Trots ovan nämnda problem väljer regeringen, till synes utan strid, att acceptera brott mot svensk lag. Genom att hänvisa till en EU-förordning kringgår regeringen både svensk lag och praxis och struntar i tillståndsprocessen.
Regeringen låter alltså företagsintressen vända upp och ned på en politik som legat fast i decennier.
Exporten riskerar att bli ett prejudikat och innebär att den svenska staten släpper den politiska kontrollen över handeln med kärnavfall.
Studsvik är naturligtvis skyldigt sina aktieägare att välja det billigaste alterna-tivet, inte det säkraste, varken ur förvarings eller ur säkerhetspolitisk synvinkel. Men den svenska regeringen borde veta bättre.
Den del av Sellafield-anläggningen som kommer att användas för upparbetningen är den av anläggningarna som släpper ut mest radioaktiva föroreningar i havet. Radioaktiva ämnen från Sellafield återfinns redan i förhöjda halter utmed Sveriges, Norges och Danmarks kuster.
Sellafields stora problem med radioaktiva utsläpp var orsaken till att Sverige slutade skicka avfall dit i början av 1980-talet. Sverige har också genom det Nordiska rådet länge försökt få stopp på utsläppen från Sellafield. Nu kommer det svenska avfallet i stället att spä på föroreningarna.
Frågan är hur Sveriges regering ska kunna se sina nord-
iska kollegor i ögonen när det svenska avfallet förorenar deras stränder.
Greenpeace fråga till regeringen Reinfeldt är: kommer ni att försöka återta den politiska kontrollen över handeln med kärnavfall och följa svenska lagar, eller är det nu upp till kärnkraftsindustrin att fritt fatta strategiska beslut om kärnbränsle och kärnavfall?
Greenpeace