Chefredaktör Abrahamsson finner nästan inte ord för att berömma socialdemokraternas riksdagsledamot Birgitta Ahlqvists engagemang
i Barentsfrågorna i sin ledarspalt den 4 mars. Lite bakgrundsfakta och researcharbete hade gett läsarna en helt annan verklighetsbild av regeringens svek i denna så viktiga fråga för Norrbotten.
För så här är det. Redan 1998 tillsatte regeringen en projektgrupp med landshövding Kari Marklund som ordförande för att utreda och lämna förslag
i frågan om ett svenskt sekretariat för Barentssamarbete.
Den 25 februari 2002 redovisades uppdraget av landshövdingen för utrikesminister Anna Lindh i Luleå och föreslog att regeringen inrättar ett fristående nationellt Barentssekretariat i norra Sverige som skulle kunna vara ett stöd för myndigheter, universitet, näringsliv och folkrörelser
i deras arbete i kontakterna med Ryssland.
I februari 2004 invigdes så ett Barentssekretariat med kontor i Luleå och Umeå samt en Barentsambassadör i Stockolm med sammanlagt tre tjänster insorterade under utrikesdepartementet.
Men det blev ju inte långlivat. Redan i november 2005, efter drygt 1,5 år, beslutade regeringen att avveckla Barentssekretariatet. Som plåster på såren tilldelades länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten ett anslag på blygsamma 2,8 miljoner kronor. Det blev inte mycket till resultat efter sju års utredande i regeringskansliet.
Utvecklingen i Barentsområdet har tagit ordentlig fart under de senaste åren. Ett utbyggt Barentssamarbete är av största betydelse för området ekonomiskt, infrastrukturellt samt dessutom ur säkerhetspolitisk synpunkt.
Finland satsar på ett nytt Barentssekretariat i Rovaniemi för nationella och regionala frågor. I Kirkenes i Nordnorge sker utbyggnad av det forskningsinstitut som sedan mycket länge arbetar med Barentsfrågorna. Sverige hade behövt en stabil plattform för att utveckla Barentssamarbetet. I det läget avvecklar Sveriges regering förutsättningarna för ett samarbete inom Barentsområdet.
I nordligaste Sverige sker
i närtid mycket stora investeringar med cirka 20 miljarder kronor i gruvindustrin samt förbättringar i järnvägsnät, landsvägsnät och effektivisering av vattenkraften med motsvarande belopp. Härutöver sker utveckling av testindustrin, besöksnäringen samt utbyggnad av storvaruhus som kommer att mångdubbla det regionala handelsutbytet.
i hatten för hennes starka engagemang som gett så bra resultat i Barentsfrågorna?. Men något mera pinsam brist på resultat torde vara svår att uppbringa.
När regeringen beslutade att lägga ner Barentssekretariatet var jag en av de första att kritisera beslutet. Det skedde, högt och tydligt, i en skarp huvudledare i NSD 23 november 2005. När regeringen nu beslutat att återigen ge prioritet till Barentsfrågorna genom pengar och personal är jag också den första att berömma detta beslut.
Men jag kan gott hålla med om att det varit bra att slippa den här piruetten . Det hade inte skadat om utrikesminister Laila Freivalds hade skapat klarhet om regeringens syn på Barents redan i höstas.