Regionindelningen är inget legobygge

Allt i politiken är inte lätt att förstå. Inte ens för den som har många års erfarenhet på området. De senaste inslagen i processen kring så kallade storregioner är lindrigt sagt förbryllande.

Luleå2008-06-09 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ansvarskommittén föreslog för en tid sedan att landet delas in i sex till nio stora regioner. Motivet angavs vara att det, framför allt för finansiering av sjukvården, krävs ett befolkningsunderlag i varje region om cirka en miljon invånare.
En förhandlingsman, Jan-Åke Björklund, utsågs för att hjälpa politikerna fram till goda lösningar.
Nu har förhandlaren lagt fram sin rapport. Han konstaterar att "den representativa demokratin" (det vill säga regionpolitikerna) uppvisar ett starkt stöd för utredningen. Han föreslår att fyra nya regioner nu får bildas. Men ingen uppfyller tillnärmelsevis det befolkningsunderlag som var grundvillkoret i utredningen.

I norr föreslås att Västerbotten, Norrbotten och en del av Västernorrland bildar en region, medan Jämtland, Sundsvall och Ånge slås samman till en annan region. I söder utpekas två nya regioner, Halland och Gotland.
Om man menat allvar med att sjukvårdssamarbetet måste bygga på en regionbildning med cirka en miljon invånare är det naturligtvis orimligt att dela norra Sverige på det sätt som nu föreslås. Den uppfattningen hade också förhandlarna från Västerbotten i ett avgörande skede av processen.
Men av någon anledning som aldrig offentligt redovisats är man nu beredd att göra detta ologiska avsteg från principen. Frågan är vilka följder det får för regionsjukvården?

Halland har ett befolkningsunderlag som motsvarar Västerbottens län och Gotland har lägre invånarantal än exempelvis Luleå kommun. Att i dessa fall tala om nya storregioner framstår närmast som dåliga skämt.
Regeringen är splittrad i frågan. Moderaterna säger blankt nej till att under innevarande mandatperiod avgöra frågan. Den bör, tycker de, bli föremål för en mera allmän debatt.
Det är för en gångs skull inte svårt att instämma med moderaterna. Frågan har ju avgörande betydelse för demokrati och delaktighet i samhällslivet.

Men snabbt träder kommunministern Mats Odell in på scenen och lanserar något som han kallar för kompromiss. Han tycker att man på försök ska bifalla utredarens förslag.
Man häpnar! Hur kan någon bara komma på en sådan tanke? En minister med ansvar för kommuner och landsting! Vilket ansvar är han beredd att ta?
Att bygga en ny administrativ indelning av landet får väl ändå inte bli som en lek med legobitar. Här gäller det en genomgripande reform som berör många myndigheter. Den handlar om ansvarfördelning mellan stat och region samt mellan kommuner och region. Den rör samhällets ansvar för infrastruktur, sjukvård, miljöarbete, välfärd, utbildning och många andra centrala utvecklingsfrågor. Och den kommer att påverka möjligheterna för enskilda medborgare att få inflytande och delaktighet i samhällsarbetet.
Det är faktiskt en mycket stor reform, som bör kunna visa sig fungera bra under lång tid .

Jag är i grunden starkt kritisk till ansvarskommitténs förslag, men avstår här från att gå in på mina skäl till detta. Däremot vill jag starkt betona att regionfrågan är av så stor betydelse att den bör vara väl demokratiskt underbyggd. Så är det inte nu. Det vore djupt olyckligt, ur demokratisk synpunkt, om man hastar fram ett beslut som är så bristfälligt underbyggt som det nu presenterade.
Man har rätt att kräva begripliga och konsekventa principer för att kunna genomföra en förändrad regionindelning. Ansvarskommitténs angav som ett huvudskäl för sitt förslag att regionerna måste få en storlek som ger dem förutsättning att klara sjukvårdens kostnader.
Om man fortsatt vill hävda att detta är nödvändigt, hur kan man då lämna ett förslag som inte i något avseende fyller detta krav? Vilka andra vägande skäl finns för att nu riva upp nuvarande länsindelning?
Läs mer om